Vad är sanning och går den att uppnå?
”Vilket är mitt mål? – att lära känna sanningen och följa henne”, skrev Epiktetos för cirka 2 000 år sedan. Att söka efter sanning är filosofins kvintessens. Det framhävs av kunskapsteori som en av ämnets huvuddelar. Medan kunskapsteorin främst handlar om hur och när kunskap kan nås kan frågan om vad som är sanning ses som komplementär.
Sanning kan ses som ett mål för våra observationer av världen. Först när sanningen är nådd har vi nått fram till insikt om vad som finns omkring oss. Sanningen förklarar därmed vår värld. Den är vad kunskap vilar på. Men sanningssökandet dras med den filosofiska följdfrågan: är vetskapen vi uppnår att betrakta som slutgiltig och fullständig?
Sanningen är komplicerad. Den som påstår att något är helt sant har inte sällan förbisett aspekter som undergräver det ovedersägliga i saken eller gjort ett försanthållande som ignorerar aspekter i saken. Sanningen kan sägas vara inkongruent med vår värld som snarare är betingad av asymmetrier än symmetrier, mångfald snarare än enhet.
Definition av sanning
En snäv definition av sanning är information som överensstämmer med verkligheten samt utgör den enda korrekta bilden av verkligheten. Om det är sant att a = b kan det inte vara sant att c = a.
Detta slags sanningar är typiska för det som kallas axiom och främst behandlas inom logiken och matematiken. De är grundsanningar som inte kan vederläggas och de utgår från deduktion.
Säker kunskap genom induktion är en annan sak. Genom induktion kan det på sin höjd påvisas tilltagande sannolikhet inför något (t.ex. genom att en händelses utfall upprepas med samma resultat). Induktionen är därför bättre på att beskriva kommande händelser i ett relativt kort tidsperspektiv än i ett långt. Inför man ett oändlighetsperspektiv blir den föreliggande kännedomen i det närmaste värdelös.
Medan flera olikartade hypoteser på samma gång kan verka trovärdiga är inte trovärdighet ett giltig kriterium för sanningen. Sanningen uppstår först då alla hypoteser utan en kan uteslutas; dessförinnan råder osäkerhet. När något är bevisat, såsom ett matematiskt teorem, kan det inte tillbakavisas med motsägelser. Men kan vi någonsin veta att det inte existerar eller kommer uppträda tillbakavisande motsägelser?
I den verkliga världen är det vanligare med stridande hypoteser än givna sakförhållanden. Särskilt inom komplexa ämnen med många infallsvinklar eller situationer där en del av informationen är okänd. En teori kan vara väl uppbyggd med plausibla antaganden, men en teori är per definition ingen sanning då den saknar den egenskap som hör sanningen till: slutgiltighet.
Därav kan vi addera slutgiltighet som del i definitionen av sanning. Det får inte återstå något tvivel, inget mer som måste bevisas för att något ska få status av obestridliga fakta.
Former av sanning
Man tänka sig olika former av sanning. Leibniz till exempel skiljer mellan förnuftssanningar och faktiska sanningar, vilka bygger på förnuft respektive fakta.
Förnuftssanningar får vi enligt Leibniz genom att studera logik och matematik. Dessa redovisar uppenbara sanningar, sådana som inte kan ifrågasättas utan att hemfalla till det absurt förnuftsvidriga.
Faktiska sanningar kan vi få genom att studera historien och bland annat genom att ta reda på händelseförlopp. Till skillnad mot sanningar som kan logiskt bevisas kännetecknas sanningar som bygger på fakta av att de inte är isolerade utan bygger på kedjor av fakta som stöder varandra. Således är de svagare inför den eventualitet att en faktauppgift någonstans i kedjan visar sig vara felaktig. De är således tillfälliga till sin natur eftersom det inte kan uteslutas att de en dag visar sig vara falska. Detta tangerar vad som inom kunskapsteorin kallas probabilism och utgår från att kunskap i de flesta fall är provisorisk kan komma att utmanas och ersättas.
Sanningen associeras av de flesta med objektivitet. Det är förvisso sant att det i strikt mening inte kan finnas flera sanna utsagor, men det kan påvisas att något kan omges av många sanningar. Om vi använder oss av Leibniz begreppspar kan det inte appliceras på förnuftssanningar, men däremot faktiska sanningar. Att blanda in fakta i subjektiva sanningar är kanske dumt då det kan förvirra tankegången och kanske är en mer passande beteckning åsiktssanningar. Det kan vara sant att person a och person b hyser motstridiga uppfattningar vilka båda är övertygande om. De har alltså varsina sanna övertygelser. De är kanske inte båda sanna som beskrivning av sakförhållande, men de är sanna då de företräder respektive av dessa personers fullt uppriktiga ståndpunkt.
Här framgår en av skiljelinjerna mellan kunskap och sanning. Ett annat sätt att skilja sanning och kunskap åt är genom att belysa deras motsatser. Medan okunskap är motsatsen till kunskap i form av brist på kunskap är osanning synonymt med lögn, lögn som snarast är att med falskt uppsåt vilseleda bort från sanning genom att framställa en alternativ verklighetsbild.
Sanningsrelativism
Den subjektiva sanningen omfamnar relativismen. ”Ingenting är obetingat sant”, hävdar Blaise Pascal och frågar sig vad som kan sägas vara obestridligen gott. Han anför bestridande exempel såsom det ogifta ståndet (något icke gott då det skulle få mänskligheten att dö ut – sex utanför äktenskapet och barnafödan var vid denna tid inte accepterat) och äktenskapet (enligt Pascal syndigt). Vidare framför Pascal att dräpa (icke är något gott ”ty det föröder naturen”), men inte heller att avstå dödsstraff (då skulle ”utsvävningarna bli förfärliga, och de onda skulle dräpa alla de goda”). Pascal ställer således upp motsatser och visar på att ingendera i motsatsparen är odelat gott. Hans konklusion: ”Både det sanna och det goda äger vi bara styckevis och uppblandat med ont och falskt”.
Att nyansera kring sanning är likväl inte detsamma som att inta ståndpunkter som att allt är lika sant, där det enskilda perspektivet blir viktigare än objektivitet.
Argument för sanningen som något subjektivt går ofta ut på att den objektiva sanningen är förbunden med dogmatism. Men det går att vända på det: att påstå att sanningen överlag är subjektiv är att inte vilja ha fel oavsett omständigheter. Endast en objektiv syn på sanning kan möjliggöra erkännande om att ha fel.
Sålunda kan relativism bli ett sätt att skydda sig från kritik och förhindra ifrågasättande. Det öppnar för att motivera sakförhållanden grundat på egenintresse i stället för opartiskhet. Snarare än bejaka ödmjukhet kan sanningsrelativism i sin utbredda form närma sig fundamentalism.
Ett annat problem med att hävda att det finns flera sanningar är att resonemanget faller vid en logisk prövning. Att hävda att all sanning är relativ innebär att sanningen kring att all sanning är relativ är relativ, vilket utmynnar i en självmotsägelse av det absurda slaget.
Sanningsprövningens dilemman
Vi lever i en värld där dualism råder mellan sant och falskt, mellan sanning och osanning. I ett logiskt resonemang kan vi visa på oförenligheter som klyvs i en sann och en falsk sats. Om a = b är a = c falskt. Det sanna i första satsen resulterar i en motsägelse om att även andra satsen skulle vara sann eftersom de är konträra.
Att det finns sanning torde vara obestridbart. Det bör alltid vara det ena av två alternativ då det finns inslag i alternativen som gör dem oförenliga. För att konstatera att något är sant måste sanningshalten prövas. Bortom axiom där sanningshalten är avgjord kan i de flesta fall anföras tvivel som undergräver fullkomlig visshet.
Bertrand Russell frågar sig i Filosofins problem ”kan vi någonsin veta något alls, eller råkar vi bara ibland på grund av tur tro det som är sant?” Inget hindrar således att våra uppfattningar kan överensstämma med vad som är sant, men det är något annat att fastställa i vilka fall detta sker. Sanningen har därför föga att göra med våra övertygelser, snarare kan övertygelserna bedra oss.
Albert Einstein vars teorem i många fall blivit gällande inom fysiken som nya vetenskapliga sanningar ansåg själv att vetenskap inte handlade om att fastställa vad som är sant utan sådant som är mindre falskt. Kanske kan vi bara eftersträva att komma så nära sanningen som möjligt, men utan att förvärva den.
Annars blir det kanske omöjligt att inte offra en del av sanningen för den pragmatiska generaliseringen. Ralph Waldo Emerson skriver i en essä om skeptikern: ”Sanningen kommer till vår undsättning, expansiv och eftergivlig, omöjlig att ringa in. Människan räddar sig genom att tillgripa allt större generaliseringar”.