Filosofin har sedan sin födelse brottas med de stora frågorna. De tidiga antika tänkarna spekulerade utan tillgång till moderna vetenskapliga metoder över varats beskaffenhet ... Hur är världsalltet inordnat? Vad är materien uppbyggd av? Dessa var två problemkomplex som upptog stor uppmärksamhet och formade den del av ämnet som skulle namnges metafysik.

En del av de länge återkommande spörsmålen inom ämnet har vid det här laget helt eller delvis besvarats av vetenskapen – såsom frågan om vari själen består och finns i kroppen – medan många av de stora frågorna förblivit obesvarade.

Varför finns något i stället för ingenting?

Den kanske mest fundamentala av våra metafysiska frågor: Varför något över huvud finns till. På många sett är vi oförmögna att tänka oss negation av allt, både vad gäller rum och tid, vilket delvis hindrar oss från att närma oss frågan. Ännu mindre kan vi nå fram till svaret genom empiriska metoder. Således återstår filosofisk spekulation, om än med kosmologins vunna kunskaper som stöd.

Läs hela artikeln: Varför finns något i stället för ingenting?

Är tiden evig eller har den en början och ett slut?

Vi känner tiden som det förgångna, nuet och framtiden. Som en autonomi av lineärt kontinuum – och därför vet vi att inget som tiden passerat kommer igen.

Tiden är på samma gång en självklar del av tillvaron, men på samma gång i det närmaste ofattbar till sin natur (om den nu ens ska tilldelas några primära egenskaper). Den kan ha olika attribut för olika människor: Är den pådrivande till vad som sker eller blott ett bihang till händelserna?

Läs hela artikeln: Är tiden evig eller har den en början och ett slut?

Vad är meningen med livet?

En individ kan tänka att han eller hon inte längre är densamma. Det är sant i viss utsträckning om oss alla – vi är inte dem vi en gång var, vi är dömda att vara stadda i förändring. Detta är i sig inget som undergräver idén om meningen med hela vår tillvaro, men det går att vidga perspektiven på samma tema genom att se hur samma sak skett med hela vår art.

Läs hela artikeln: Meningen med livet och vår existens

Är universum datorsimulerat?

Bland argumenten som anförs för att universum är en datorsimulering utgår bland annat från att världen uppträder kvantifierad likt datorernas bytes, ting uppträder i duplicerad form, observatöreffekten och världen som tänkbart hologram.

Läs hela artikeln: Lever vi i en datorsimulerad värld?

Vad är sanning?

Sanningen är uppfordrande. Dess kriterier är ultimata: sanningens status uppnås endast när inget kan motsäga dess påstående. Men när kan vi egentligen vara säkra på att ett påstående har en slutgiltighet, att målet i form av en fullständig bevisning är nådd?

Läs hela artikeln: Vad är sanning och går den att uppnå?

Kan något vara oändligt?

Kant är en av de stora filosoferna som rådbråkat sin hjärna med frågan om något kan vara oändligt. Vad han kallade ”tesen” utgjorde antagandet att tiden och rummet är begränsade (ändliga) medan ”antitesen” utgjorde antagande att tiden och rummet är obegränsade (oändliga).

Oändlighetens konstans

Tesen och antitesen var de rationalistiska respektive de empiriska ståndpunkterna. Vilket av ståndpunkterna ställde sig Kant bakom? Ingen eller båda är svaret då Kant ansåg att deras sannolikheter tog ut varandra. Det är svårt att tänka sig det ena mer än det andra alternativet när man som Kant betonade att vår vetskap om vad vi ser omkring oss bara sträcker sig från vår subjektiva begränsade horisont och kan således aldrig bli mer än en tolkning av världen.

Kants tar sig således an frågan kunskapsteoretisk i stället för att direkt angripa frågan metafysiskt. På samma gång förvandlar han spörsmålet till en icke-fråga i det han menar att världen bortom vår föreställningsförmåga inte består av tidsliga och rumsliga relationer.

Paradoxer

Kant framlade tankegångar som uppvisar några av de paradoxala inslagen i frågan om tiden och rummet som oändliga eller ändliga. Om nu universum hade en början, varför dröjde det då att uppstå? Och om det alltid funnits, varför har det dröjt så lång tid (oändligt) att uppnå nuvarande tillstånd?

Om något tillräknas oändlighet måste det ha varit oändligt fram tills den punkt i tiden som vi betraktar som nuet. Det paradoxala som då infinner sig är varför det som vi betraktar i nuet inte redan skett? Ett evigt universum har givna implikationer, men hypotesen om fler dimensioner skulle kunna befria oss från några av paradoxerna.

Ett evigt universum utesluter dessutom mer friktionsfritt en gudomlig skapare än vad anbelangar ett ändligt universum som har uppstått ur – vad närmast kan tänkas som – intet.

Finns det en Gud eller går det att bevisa motsatsen?

Frågan om Guds existens har varit aktuell under i stort sett hela mänsklighetens historia som vi känner den. Frågans implikationer har dock genomgått växlingar.

I de tidiga grekiska och romerska civilisationerna under antiken gällde en polyteistiskt religiös inriktning. Det religiösa praktiserandet var inte lika strängt tillämpat som när kristnandet inföll under senantiken och de därpå följande århundranden, men att förneka gudarna ansågs föraktligt och kunde leda till bestraffning från makten. Det fanns filosofer som under antiken förnekade existensen av gudomliga väsen däribland Sokrates och Xenofanes.

Under senantiken och medeltiden skulle filosofin uppblandas med religion och några av tidens stora tänkare var främst inriktade på teologiska frågor där huvudfrågor var hur Guds existens kunde bevisas med logiskt härledda argument.

Ett sätt att med logikens hjälp ta sig an problemet och försöka nå ett svar utgår från principen att varje händelse måste ha en orsak som i sin tur måste ha en orsak, och så vidare till den allra första orsaken. En orsak har alltså gett upphov till alla andra (följd)orsaker. Detta är orsakernas början, den första orsaken som enligt teorin exempelvis kan vara ett allsmäktig gudomligt väsen.

Motargument saknas dock ej. Ett sådant motargument lyder att världens skapelse är en unik händelse och därför inte nödvändig grund för kunskap som måste utvinnas genom sådant som kan observeras från upprepade händelser som bildar händelselagar.

Ett modernt argument härleds från den moderna fysiken. Att slumpen sett till att världen skapats ur intet.

Ett tredje motargument till principen om alltings första orsak är att vad var i så fall orsak till Guds existens?

Theseus skepp-paradoxen – när blir något något annat?

Sedan antiken har frågan om exakt när något övergår i att bli något annat gäckat vårt intellekt. De antika grekerna formulerade detta genom att exemplifiera med ett skepp. Om bräda efter bräda ersätts i ett skepp tills alla har bytts ut är det då samma skepp?

Det är uppenbart vad som framtvingar frågan, men det finns däremot inget givet svar.

Frågan kan betraktas ut olika perspektiv:

• Ur ett materiellt perspektiv är skeppet inte längre samma skepp: inga av de ursprungliga delarna kvarstår.
• Ur perspektiv som inbegriper funktion och form är skeppet som förut: det kan användas på samma sätt och dess utseende är i hög utsträckning oförändrat.

Andra perspektiv som kan anläggas är att skeppets identitet och kontinuitet kvarstår trots de materiella skillnaderna.

Fast medan olika perspektiv kan anläggas kan inget av dessa ge ett helt tillfredsställande svar, därav paradoxen.

På vilka grunder vilar matematiken?

Det är välkänt att fysikaliska teorier vilar på matematiska modeller. Matematiken är fundamental och dess grundvalar ses i regel som oantastliga. Men på vilka grunder vilar då matematiken?

Detta besvaras vanligtvis med att de matematiska satserna är baserade på logiken. Logikens principer består av slutledningar som inte uppstår från observationen utan axiom som accepteras utan bevis utöver logiska principer. De är således logiska resonemang och inte upptäckter.

Det betyder inte att de är godtyckliga utan noggrant prövade utifrån logiska definitioner.  Slutledningarna har resulterat axiom, grundläggande antaganden som anses givna.

De är däremot inte bevisade och i och med detta har en filosofiska frågor uppstått kring matematikens grundvalar.

Under antikens ansågs geometrins axiom vila på insikter genom åskådning. Men det visade sig att denna princip inte var allomfattande, vilket gällde Euklides parallellaxiom. Parallellaxiomet säger att för en rät linje och en punkt som ligger utanför linjen finns en linje som går genom punkten och inte skär linjen.

Vad problemet bestod i var upptäckten att två räta parallella linjer inte kan överblickas i oändlighet och kunde man då med säkerhet säga att de aldrig skulle korsa varandra?

Det dröjde tills 1920-talet innan frågan gavs ett tillfredsställande svar och då av den tyske matematikern David Hilbert. Han hänvisade till att det inte var nödvändigt att utgå från åskådningens principer utan det räckte med att påvisa regler för relationer – reglerna i sig utgjorde grundvalen och åskådligheten (dvs. kravet på evidens) var överflödigt.

Detta var länge en accepterad och betrodd syn på matematikens premisser. Men det vilade på grundantagandet att matematiken inte rymmer några inre motsägelser. När så matematikens inre tänkbara motsägelser uppdagas av Kurt Gödel 1931 uppstod på nytt en osäkerhet inför matematikens grundvalar eftersom logiken inte på ett heltäckandesätt kunde ”backa upp” axiomen (notera att Gödels ofullständighetsteorem inte utsäger att matematiken är motsägelsefull men att det inte kan bevisas att den inte är det).

*

En fråga återkommande dryftas är huruvida matematiken existerar i sig självt eller om den är en mänsklig konstruktion. Eller annorlunda uttryckt: finns matematiken oberoende människan (den har upptäckts av människan) eller finns inte matematiken oberoende människan (den har skapats av människan).

Det vanligaste åsikten är att matematiken är ett slags intellektuell metod som appliceras för att uppnå förståelse om världen.

Artikelförfattare: Oskar Strandberg