Filosofins svårbesvarade frågor
Filosofin har sedan sin födelse brottas med de stora frågorna. De tidiga antika tänkarna spekulerade utan tillgång till moderna vetenskapliga metoder över varats beskaffenhet ... Hur är världsalltet inordnat? Vad är materien uppbyggd av? Dessa var två problemkomplex som upptog stor uppmärksamhet och formade den del av ämnet som skulle namnges metafysik.
En del av de länge återkommande spörsmålen inom ämnet har vid det här laget helt eller delvis besvarats av vetenskapen – såsom frågan om vari själen består och finns i kroppen – medan många av de stora frågorna förblivit obesvarade.
Varför finns något i stället för ingenting?
Den kanske mest fundamentala av våra metafysiska frågor: Varför något över huvud finns till. På många sett är vi oförmögna att tänka oss negation av allt, både vad gäller rum och tid, vilket delvis hindrar oss från att närma oss frågan. Ännu mindre kan vi nå fram till svaret genom empiriska metoder. Således återstår filosofisk spekulation, om än med kosmologins vunna kunskaper som stöd.
Läs hela artikeln: Varför finns något i stället för ingenting?
Är tiden evig eller har den en början och ett slut?
Vi känner tiden som det förgångna, nuet och framtiden. Som en autonomi av lineärt kontinuum – och därför vet vi att inget som tiden passerat kommer igen.
Tiden är på samma gång en självklar del av tillvaron, men på samma gång i det närmaste ofattbar till sin natur (om den nu ens ska tilldelas några primära egenskaper). Den kan ha olika attribut för olika människor: Är den pådrivande till vad som sker eller blott ett bihang till händelserna?
Läs hela artikeln: Är tiden evig eller har den en början och ett slut?
Vad är meningen med livet?
En individ kan tänka att han eller hon inte längre är densamma. Det är sant i viss utsträckning om oss alla – vi är inte dem vi en gång var, vi är dömda att vara stadda i förändring. Detta är i sig inget som undergräver idén om meningen med hela vår tillvaro, men det går att vidga perspektiven på samma tema genom att se hur samma sak skett med hela vår art.
Läs hela artikeln: Meningen med livet och vår existens
Är universum datorsimulerat?
Bland argumenten som anförs för att universum skulle vara en datorsimulering utgår bland annat från att världen uppträder kvantifierad likt datorernas bytes, ting uppträder i duplicerad form, observatöreffekten och världen som tänkbart hologram.
Läs hela artikeln: Lever vi i en datorsimulerad värld?
Kan något vara oändligt?
Kant är en av de stora filosoferna som rådbråkat sin hjärna med frågan om något kan vara oändligt. Vad han kallade ”tesen” utgjorde antagandet att tiden och rummet är begränsade (ändliga) medan ”antitesen” utgjorde antagande att tiden och rummet är obegränsade (oändliga).
Oändlighetens konstans
Tesen och antitesen var de rationalistiska respektive de empiriska ståndpunkterna. Vilket av ståndpunkterna ställde sig Kant bakom? Ingen eller båda är svaret då Kant ansåg att deras sannolikheter tog ut varandra. Det är svårt att tänka sig det ena mer än det andra alternativet när man som Kant betonade att vår vetskap om vad vi ser omkring oss bara sträcker sig från vår subjektiva begränsade horisont och kan således aldrig bli mer än en tolkning av världen.
Kants tar sig således an frågan kunskapsteoretisk i stället för att direkt angripa frågan metafysiskt. På samma gång förvandlar han spörsmålet till en icke-fråga i det han menar att världen bortom vår föreställningsförmåga inte består av tidsliga och rumsliga relationer.
Paradoxer
Kant framlade tankegångar som uppvisar några av de paradoxala inslagen i frågan om tiden och rummet som oändliga eller ändliga. Om nu universum hade en början, varför dröjde det då att uppstå? Och om det alltid funnits, varför har det dröjt så lång tid (oändligt) att uppnå nuvarande tillstånd?
Om något tillräknas oändlighet måste det ha varit oändligt fram tills den punkt i tiden som vi betraktar som nuet. Det paradoxala som då infinner sig är varför det som vi betraktar i nuet inte redan skett? Ett evigt universum har givna implikationer, men hypotesen om fler dimensioner skulle kunna befria oss från några av paradoxerna.
Ett evigt universum utesluter dessutom mer friktionsfritt en gudomlig skapare än vad anbelangar ett ändligt universum som har uppstått ur – vad närmast kan tänkas som – intet.
Finns det en Gud eller går det att bevisa motsatsen?
Frågan om Guds existens har varit aktuell under i stort sett hela mänsklighetens historia som vi känner den. Frågans implikationer har dock genomgått växlingar.
I de tidiga grekiska och romerska civilisationerna under antiken gällde en polyteistiskt religiös inriktning. Det religiösa praktiserandet var inte tillämpad i samma strikta bemärkelse som skulle gälla under kristnandet under senantiken och många därpå följande århundranden, men att förneka gudarna ansågs föraktligt och kunde leda till bestraffning från makten. Det fanns filosofer som under antiken förnekade existensen av gudomliga väsen däribland Sokrates och Xenofanes.
Under senantiken och medeltiden skulle filosofin uppblandas med religion och några av tidens stora tänkare var främst inriktade på teologiska frågor där huvudfrågor var hur Guds existens kunde bevisas med logiskt härledda argument.
Ett sätt att med logikens hjälp ta sig an problemet och försöka nå ett svar utgår från principen att varje händelse måste ha en orsak som i sin tur måste ha en orsak, och så vidare till den allra första orsaken. En orsak har alltså gett upphov till alla andra orsaker, (dvs. följdorsaker). Detta är orsakernas början, den första orsaken som enligt teorin exempelvis kan vara ett allsmäktig gudomligt väsen.
Motargument saknas dock ej. Ett sådant motargument lyder att världens skapelse är en unik händelse och därför inte nödvändig grund för kunskap som måste utvinnas genom sådant som kan observeras från upprepade händelser som bildar händelselagar.
Ett modernt argument härleds från den moderna fysiken. Att slumpen sett till att världen skapats ur intet.
Ett tredje motargument till principen om alltings första orsak är att vad var i så fall orsak till Guds existens?