Hegel
Georg Wilhelm Friedrich Hegel var en så kallad ”systembyggare” vars filosofi omslöt mer eller mindre alla områden av mänskligt vetande. Han ställde upp teorier som skulle förklara såväl naturens och samhällets väsen som historiens och tänkandets utveckling genom en dialektisk process.
G.W.F Hegel som föddes i Stuttgart skulle bli elev hos den berömda filosofen Friedrich von Schelling, detta trots att han var den äldre av de två. Hegel följe Schellings filosofiska läror till en början, men blev sedan självständig.
Hans kanske mest kända verk är Andens fenomenologi (Phenomenologie des Geistes, 1807). I Hegels filosofi återkommer något som han kallar för världsande. Världsanden är ett slags omfattande förnuft, motsatsen till materia, som styr den historiska utvecklingen och i många avseenden kan liknas vid en gud. Föreställningen om världen som ett verk av ett medvetande eller en idé, brukar inom filosofin kallas för idealism.
Hegels syn på kunskap
Hegel underordnar sig varken rationalismen eller empirismen såsom dessa framställts tidigare av bland andra Descartes och Locke. Vår kunskap börjar inte i några säkra bevis, menar Hegel, utan i osäkra och förvirrade försök att närma sig verkligheten. Kunskapen är dessutom provisorisk däri att den hela tiden vidareutvecklas och korrigeras i en ständigt fortskridande process.
Med sentensen "Minervas uggla lyfter i skymningen" åskådliggör Hegel metaforiskt hur insikterna kommer först i efterhand, när en fas nått sitt slut. (Minerva förekom som vishetens gudinna i romersk mytologi och hon avbildades ofta med en uggla, symbol för klokhet, i sin närhet.)
Följaktligen blir själva vägen till kunskap också ett slags kunskap. Och sanningen blir en process lika mycket som slutresultat. Detta utmynnar i satsen: ”sanningen är helheten” (Das Wahre ist das Ganze).
Dialektik och logik
En viktig del i Hegels metafysiska tänkande är hans dialektik som kan åskådliggöras med tre faser. I den första fasen gäller utveckling och mognad, i den andra fasen sker en övermognad som påträffas i självmotsägelser. I tredje fasen slutligen kan motsägelserna försonas, fast i en mer komplex sammanbildning. Dessa faser i Hegels dialektik har ofta benämnts som tes, antites och syntes.
Ett exempel är hur ”varat” och ”intet” sammanfaller i ett ”blivande”. Ett mer jordnära exempel: en känsla av vetande uppstår (tes), varpå en motsägelse upptäcks (antites), vilket bildar en insikt (syntes) och från denna kan en ny tes uppstå. Syntesen är dock inte ett permanent tillstånd utan följs av ny tes, och antites som förenas i en syntes och så vidare.
Varje syntes är i någon mån ofullständig eftersom den innefattar motsägelser som bildar dess antites. Men det finns en ständig utveckling och målet är en "absolut idé" som existerar utan motsägelser och som avspeglas i den "absoluta verkligheten". Denna dialektiska kunskapssyn präglar inte bara Hegels metafysik utan även hans syn på historien där faserna åskådliggör hur förnuftet driver historien.
Hegels syn på historien
För Hegel domineras historien av förnuftet. Världsanden driver vetandet framåt och möjliggör utveckling. Det är en progressiv historiesyn där friheten är ett mått på graden av utveckling. Från Orientens despoti med en som härskade över alla via det antika Grekland där några var fria medan andra var slavar till nyare tiders emancipation såg Hegel en tydligt utvecklingsgång och ett "slutet på historien" (eftersom dess mål uppnåtts).
Världsanden styr och människorna som till synes verkar avgöra historiska skeden är blott redskap hos denne. Historiska skeenden är såldes inte blott bestämda av omständigheter som är förankrade i det rådande såsom sociala villkor, utan i samspel med förverkliganden av världsandens idéer. Därmed är historien deterministiskt betingad.
Som motvikt till det progressiva i historiens dialektiska utveckling leder Hegels idealistiska synsätt också till ett i politiska termer konservativt tänkande. Över de enskildas materialistiska villkor står staten som en bestämmande och högsta idé om samhället. Staten ses som överordnad både medborgarna och kyrkan. Dessutom bör vetenskaplig forskning inskränkas till sådant som är gagnelig för statens intressen.
Hegels inflytande och fortsatta ställning
Hegel kom under sin livstid av få ett väldigt inflytande på filosofin och kulturen i Europa. Men det dröjde inte länge förrän domen föll över hegelianismen som notoriskt otidsenlig. Det gigantiska teoretiska system Hegel byggde som kretsade kring filosofin och som förenades med inslag av religion har visat sig vara problematiskt och till viss del oförenligt med omodern forskning.
De tidiga angreppen mot hegelianismen kom inte minst från Popper och Schopenhauer. Allra hätskast i kritiken var förmodligen Schopenhauer som sammanfattade Hegels filosofi som abstraktioner utan innehåll.
Men samtidigt som hans filosofiska system fått mothugg har Friedrich Hegel förblivit en av de mest inflytelserika i filosofins historia. Gadamer har framhållit Hegel som "den siste som i sitt tänkande vågade försvara filosofins stolta anspråk på att vara ramen för totaliteten av allt möjligt mänskligt vetande". Bland annat skulle hans historiefilosofi kraftigt påverka Marx och på senare tid Francis Fukuyama.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi