Är livet värt att leva?
”Det finns bara ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet. Då man avgör om livet är värt att leva eller inte, besvarar man filosofins grundläggande fråga.” Formuleringen är från Albert Camus som menar att alla andra filosofiska problem gentemot detta kommer i efterhand.
En invändning mot Camus kända citat är att självmordet långt ifrån alltid är en rationell handling och således inte ett kalkylerat svar på frågan om livet bör levas eller inte.
Därtill kan frågan om livet är värt att leva ses utifrån både subjektiva och objektiva kriterier. Självmordet som metod för att avgöra frågan besvarar på sin höjd det förra kriteriet – vi har alla livssituationer med positiva och negativa inslag i varierade myckenheter.
Självmord är alltjämt tabubelagt, men inte på samma sätt som då det förr i tiden ansågs vara en skändlighet gentemot Gud som skänkt människan hennes existens. I en sekulariserad värld kan vi fortfarande medräkna tacksamhet som en faktor inför vetenskapens rön om hur långsökt ett liv ändå är. Men blotta faktumet att vi haft turen att födas mildrar inte mörkret för den vars liv huvudsakligen består av lidande.
Optimism och pessimism
Det går att närma sig frågan genom de grundinställningar till tillvaron vi brukar kalla optimism och pessimism. Det är dock inte säkert att självmord bottnar i pessimism. Så länge pessimismen är av framtidsorienterad art är den inget vägande skäl för den som överväger ta sitt liv på grund av rådande omständigheters tryck.
Däremot är värdeorienterad pessimism mer kongenial som bestämmande för en bedömning av att fortsätta eller inte fortsätta leva. Likväl bör inte pessimism ses som en livsborträngande hållning utan snarast en livshållning där det onda utpekas som övervägande men för den delen inte outhärdligt.
Optimismen tycks trots allt vara mer bestämmande för oss än pessimismen. Att många genomlider svåra perioder i livet kan tillskrivas en stark livsvilja, vilken kan sägas omfattas av optimism. Optimismen hjälper oss att se bortom akuta bekymmer och få oss att se an mot bättre tider. Optimismen är källan till det som – enligt talesättet – aldrig överger oss och som enligt Camus är ”den typiska undanflykten”: hoppet.
Frågan om det vore bättre att alls inte finnas till besvaras därför inte alltid av ifall en människa väljer att fortsätta leva eller inte. Självmordet är knappast en summering av alla positiva kontra negativa faktorer utan snarare än reaktion mot det omedelbara tillståndet för vederbörande.
Logiken i självmordet
Det har redan konstaterats att ett självmord sällan sker på rationella grunder då långsiktiga perspektiv förbises (eller kanske snarare inte uppväger den omedelbara våndan), men den suicidala akten saknar för den skull inte logik.
Att livet är orättvist är ett annat sätt att beskriva asymmetrin av goda och onda inslag i tillvaron. Denna asymmetri känner inte några gränser med resultatet att somliga tvingas uthärda enorma kval med det onda som svårt kännbart både kvantitativt och kvalitativt. Självmordet kan då manifestera en slutgiltig kapitulation inför en synnerligen negativt fördelad asymmetri.
Att i sådana fall lasta självmördaren är okänsligt. Det är livet i sig som bör lastas, för dess förmåga att ibland inrymma för mycket av det onda. Självmordet förblir likväl tragiskt då det kan orsakas av att en mindre del av livsinnehållet tynger ner mer än en betydligt större del av det (med tänkbara positiva beståndsdelar) väger upp.
Av samma anledning fungerar inte självmordet som måttstock ifråga om livet är värt att leva eller inte då det snarare fungerar som en utväg i en akut krissituation än en reaktion på livet i dess helhet.
Det existentiella självmordet
I stället bör man kanske tala om det existentiella självmordet – ett sådant som sker då inga omedelbara orsaker till vånda utöver de långtgående tas i beaktande. I detta fall handlar det om en befrielse från det meningslösa; i icke-existensen upphör det absurda, för att tala med Camus.
En näraliggande fråga är: ”Vore det bättre att aldrig ha funnits till?” Distinktionen är knapp, men förutsättningarna påverkas. Att aldrig ha funnits till medför att bedömningen riktas mot det objektiva snarare än det subjektiva. Men frågan blir betydligt mer syntetisk då det måste bortses från erfarenheter. Här upphöjs frågan till det universella: Är livet värt att leva för någon? Det universella perspektivet fordrar likaså att världen bestämds som god eller ond i stället för neutral (dvs. med båda goda och onda inslag). Det går att uttala tankar om den saken, men argumenten skulle i många fall förlora kraft då att de inte kan införliva specifika livssituationer.
En tredje hypotetisk variant av frågan är att låta en person i slutet av sitt liv då denna har möjlighet att summera det levda i sin helhet bestämma sig för om livet varit värt att leva. Fast som filosofer påtalat vore detta förenat med bristfällighet i bedömningsgrunden då en tillbakablick bland annat skulle exkludera förhoppningar och dylikt vars influens på värderingen av livet inte kan återskapas.
Missnöjets mekanik
När vi klagar över sakernas tillstånd i våra liv kan det utgå från två likartade, men skilda, anledningar: 1) sakernas tillstånd uppfyller inte sin potential; 2) sakernas tillstånd är dåliga och ser inte ut att kunna reda upp sig.
De vanligaste klagomålen vi riktar mot tillvaron är av den första sorten. Det innebär att vi egentligen tillmäter livet ett högt värde och mest störs över att det för stunden inte frambringar vad vi hade önskat. Det är först när den andra sortens klagan uppstår som vi kan ha anledning att underkänna livets värde som sådant.
Ett annat slags klagan mot livets värde är att det finns så mycket krig och orättvisor i världen etcetera. Men det är tveksamt om någon avstår att leva enbart baserat på dylika perifera sakförhållanden. Snarare ingår dessa i ett vidare pessimistiskt betraktande av egna livsförhållanden som de facto tyngst vägande.
Missnöjet som grund för det negativa är för det mesta antingen partiellt (sakernas tillstånd är på flera plan otillfredsställande) eller temporärt (sakernas tillstånd uppnår inte sin potential) där ingetdera är tillräckligt för att livet inte ska anses värt att leva.