Grekiska filosofer

Det var i det antika Greklands övärld som de första kända västerländska filosoferna hörde hemma. Tiden var någon gång vid 500-talet f.Kr. Här hade skalden Homeros verkat cirka hundra år tidigare och det är här i vad som brukar kallas kulturens vagga som den västerländska filosofin uppstår och får sitt rotfäste.

De grekiska filosoferna kallades visa och de framlade tankar inom ett brett spektrum – däribland om naturen, gudarna, människorna, politiken och samhället.

Denna genomgång av grekisk filosofi består av fem delar:

  1. Försokraterna
  2. Sokrates
  3. Platon
  4. Aristoteles
  5. Hellenismen

Försokraterna

De första kända filosoferna som levde kring 500-400 f.Kr. kallades försokrater. De var samtliga naturfilosofer, villket innebar att de sökte förklaringar på allt från tingens materia till världens uppkomst.

Thales

Bland grekiska filosofer brukar Thales (levnadstid vid 500-talet f.Kr.) räknas som en av de allra första. En känd anekdot om honom är att medan han gick och tittade upp mot himlen efter stjärnorna råkade han falla ner i en brunn. Denna händelse ger en tidig bild av tänkarens upptagenhet kring abstrakta och överjordiska ting och förbiseendet av det praktiska.

Han sägs också vara den första som delade in året i 365 dagar. Hans centrala tänkande handlade emellertid om något annat. Thales var en av de så kallade försokraterna och det som utmärkte dessa var en undran över alltings ursprung i form av ett slags materia, ett alltings urämne (arche).

För Thales var vattnet alltings urämne. Precis hur han rent teoretiskt menade detta är inte riktigt känt. En omständighet värd att nämna här är att i grekisk mytologi omgavs jorden av ett hav, detta gigantiska hav kallades Okeanos.

I vilket fall är Thales tankar om vatten något vi kan relatera till idag. Vi talar om vattnet som livets källa och naturvetenskapen har lärt oss att människan består till stor del av just vatten.

Pythagoras

Pythagoras som enligt vissa källor levde mellan 580 till 495 f.Kr. är kanske mest känd för den matematiska formeln som går under namnet Pythagoras sats. Pythagoras sats säger att kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraten på kateterna i en rätvinklig triangel.

Pythagoras var även en känd man under sin livstid och anses som den första i filosofins historia som bildade en gruppering bland tänkare: pythagoréerna. Enligt pythagoréerna låg alltings urprincip i talen. Det var genom matematiska tal som den ordnade världen skiljde sig från kaos. En del tal var heliga, såsom 10 på grund av satsen 1+2+3+4=10.

Matematiken kunde också användas till att få djupare insikt om musikens väsen. Pythagoras beskrev ett samband hos musiken genom matematiska tillämpningar. Inte nog med detta, hela kosmos var klingande. Pythagoras hävdade nämligen att himlakropparnas rörelse frambringade musik, dessa harmonier kunde höras överallt i kosmos. Varför människorna på jorden inte uppfattade detta menade han berodde på att de som fötts och därmed blivit invanda vid detta ljud inte kunde uppfånga det.

Herakleitos

Den grekiske filosofen Herakleitos kallades ”den dunkle” av sina samtida. Herakleitos kritiserade både skalder och filosofer, dessutom visade han prov på förakt för den stora massan. Utifrån denna position blev Herakleitos en av de ensamma vandrare vilka vänder ryggen åt samhällets former och den mänskliga gemenskapen för att utforska livets labyrinter på egen hand.

Till skillnad från pythagoréernas bestämda matematiska ordning tänkte sig Herakleitos en mer föränderlig värld där allt befinner sig i ständig rörelse. Detta betraktelsesätt kom att utmynna i den berömda devisen: ”Allting flyter”. Det var även Herakleitos som låg bakom orden: ”Ingen stiger ned två gånger i samma flod”.

Hos Herakleitos var logos den innersta principen. Logos är ett centralt begrepp inom filosofin och är svårdefinierat då det kan betyda många saker. En vanlig betydelse är ”ord”, fast logos används också i mer abstrakta termer och hos Herakleitos själv var logos mer av ett tillstånd eller insikt vilket krävdes visdom för att uppnå.

Empedokles

Empedokles levde under 400-talet f.Kr. på Sicilien (ön var på denna tid koloniserad av Grekland och Kartago).

Hans rykte som filosof vilar främst på läran om de fyra elementen. Enligt Empedokles fanns det fyra grundläggande element: jord, vatten, luft och eld. Dessa var grundämnen vilka all materia var sammansatt av.

Genom att föreställa sig förutsättningen för allt existerande på detta vis kunde en förklaring ges till hur tingen kunde skapas och förintas. Med denna reducering mot grundämnen kan Empedokles sägas vara en föregångare till atomläran.

Empedokles själv valde eld som sitt eget slutgiltiga element. Åtminstone säger legenden att han tog livet av sig genom att kasta sig ner i den aktiva vulkanen Etna.

Demokritos

Av samtliga naturfilosofernas strävan efter att finna en förklaring av världens uppbyggnad var det Demokritos som levererade det mest imponerade resultatet. Han levde under 400-talet f.Kr och som lärjunge till Leukippos (vars existens för övrigt är omstridd) ärvde och utvecklade han en atomlära.

Denna lära grundades i att det endast existerade atomer och tomrum. I tomrummet fanns rörelsens potential och genom atomernas förening uppstod materien.

En atom var odelbar (átomos betyder odelbar på grekiska) och de minsta byggstenarna i naturen. Enligt Demokritos fungerade dessa genom att ”haka fast” på varandra. Till skillnad mot Pythagoras strängt matematiskt ordnade världsbild förespråkade Demokritos möjligheten av oregelbundna strukturer i världen. Även om Demokritos inte förnekade gudarna var detta ändå ett steg mot att omfamna den moderna vetenskap där naturen är asymmetriskt självdanande.

Andra naturfilosofer

De filosofer som nämnts här är inte de enda intressanta tänkarna under den här eran. Här finns till exempel Xenofanes som kritiserade religionen med invändningen att olika folkslag skapade olika gudar som var avbilder av dem själva.

Här finns också Parmenides som efter att ha fastslagit att det inte existerade något intet drog slutsatsen att världen måste vara evig då inget kan uppstå ur inget om något icke-varande inte existerar.

Andra filosofer att nämna från denna tid är Solon som kallades den visaste av Grekland sju vise samt Zenon som för eftervärlden blivit känd för sina paradoxer.

Vi ska nu gå vidare från försokraterna till de största grekiska filosoferna.

Grekiska filosofer del 2: Sokrates