Aristoteles
Aristoteles räknas vid sidan av Platon som filosofins viktigaste gestalt. Aristoteles föddes i Stageira som på den tiden låg i Makedonien. Han reste till Aten för att studera på Platons Akademi. Efter Platons död 347 f.Kr. var han en under en period lärare åt Makedoniens tronarvinge Alexander III, sedermera känd under namnet Alexander den store. Efter detta uppdrag återvände han till Aten och skapade en egen skola för filosofer, Lykeion, vars inriktning mot empirisk naturvetenskap skiljde sig från Platons Akademi och dess idealism.
Av Aristoteles finns mycket bevarat, fast det allra mesta endast i form av föreläsningsmanusskript. Aristoteles måste betraktas som en av de ”svåraste” filosoferna, till vilket faktumet att hans bevarade texter var producerade för de redan invigda bidrar.
Aristoteles verk har en gigantisk bredd och han anses vara grundare för många vetenskaper såsom logiken och biologin.
Logik och kunskap
Logik handlar om att göra korrekta slutledningar där ofta ett urval av metoder bistår och jämförs. Aristoteles använder ordet logos om argument och syllogism om slutledning. Av ett visst resonemang blir en viss slutledning nödvändig. En syllogism innehåller två premisser följt av en slutsats och kan se ut enligt följande:
- Alla människor är dödliga.
- Sokrates är en människa.
- Alltså är Sokrates dödlig.
Andra ledet förenar första och tredje ledet.
En uppställning som denna kan framstå som trivial, men den fungerar som ett avstamp för vidare sanningsprövningar. Som utgångspunkt för att nå en slutsats krävs en sats som är uppenbart sann, sådana satser kallade Aristoteles för axiom.
Aristoteles skiljde på tre former av kunskap: episteme, techne och fronesis. Episteme är det teoretiska vetandet och om hur människan och världen är beskaffad, techne är vetandet som praktiskt kunnande, det vill säga färdigheter och förmågor, fronesis är vetandet som innefattar gott omdöme och leder till rätt handlande.
Synen på människan och etiken
Enligt Aristoteles var människan ett ”politiskt djur” och med detta åsyftades individen som en del av en större gemenskap, en samhällsvarelse. I en idealstat låg beslutsvikten på vad som var för allas bästa. Aristoteles såg dock ner på demokratin som styrelseskick eftersom den stora fattiga massan fick för mycket inflytande, vilket skulle leda till att deras intressen tillvaratogs i alltför hög mån till nackdel för hela statens bästa.
De bästa tänkbara styrelseformerna var i stället monarki eller aristokrati där en enda eller ett fåtal styrde över massan. Men en monarki fick inte utvecklas till ett tyranni och en aristokrati fick inte utvecklas till en oligarki.
I hemmet är indelningen tydlig. Överst i rangordningen befinner sig mannen som härskar över kvinnan och sina barn, därefter kommer slavarna. Mannen är bäst lämpad medan slaven alldeles saknar "förmåga att överväga rationellt" och "kvinnan har visserligen förmågan, men saknar auktoritet, och barnet har den, men i outvecklad form". Denna ojämlika indelning från skriften Politiken är i enlighet med den rådande synen vid denna tid.
Personlig lycka uppnås genom att leva i dygd och frigöra sig från laster. Vägen till dygden är annorlunda hos Aristoteles än hos Platon och Sokrates. Den asketiska livsföringen som vi till exempel möter hos Sokrates förordas inte här utan materiella ting kan vara gagneliga så länge dessa inte är självändamål.
I Aristoteles etiska filosofi återkommer uppfattningen om en gyllene medelväg, ett begrepp som redan introducerats inom buddhismen av Siddhartha Gautama (Buddha). Dygden, vad som är det rätta beteendet, beskrivs som en medelväg mellan övermåttet och bristen.
Aristoteles metafysik
Aristoteles syn på tillvaron sammanföll inte med Platons idélära. Aristoteles kunde inte förena sig med tanken på att ting hade särskilda idéer utanför sig själva.
Han utarbetade i stället en definitionslära där han tillskrev ting nödvändiga och tillfälliga egenskaper. En stol kan ha tillfälliga egenskaper som röd och nödvändiga egenskaper som stol.
Ett annat viktigt begreppspar hos Aristoteles var form och materia. En stol av trä har stolens form och träets materia. Träet är potential medan stolen är aktualiserad potential.
För att trä ska kunna omvandlas till en stol behövs det rörelse och en ”rörare” – en rörare är i detta fall personen som snickrar en trästol. För Aristoteles är rörelsen ett grundläggande fenomen, överordnat tiden som han inte såg som en egen dimension. Tiden stannar med rörelsen.
Ordet fysik härstammar från Aristoteles och han sammanfattade sin på syn på hur världen är beskaffad i fyra orsaker:
- Den materiella – den materia som existerar, vad som är potentiellt.
- Den effektiva – vad som orsakar förändringar av det materiella, till exempel en skulptör.
- Den formella – som uppenbaras i materiens form, det som aktualiseras.
- Den teleologiska – vad som är syfte och mål med det som uppstår ur materien.
Alla ting berörs av de tre första orsakerna medan vissa, särskilt levande organismer, berörs av den fjärde. Både levande och livlösa ting har ändamål (telos), vilket styr deras varande och verkar för ett mål.
Aristoteles världsbild
Aristoteles bild av kosmos skulle bli inflytelserik under lång tid. I den är jorden en orörlig medelpunkt. Närmast jorden kretsar månen sedan följer i ordning Merkur
I likhet med andra grekiska filosofer nämner inte Aristoteles någon gud som alltings skapare, men hans begrepp "den första röraren" (ibland används den latinska termen primus motor), avser en initial skapande kraft av evig substans och som kan jämställas med en gud.
Aristoteles läror blev under den tidiga medeltiden bortglömda för att sedan återupptäckas och blev då i det närmaste förhärskande under många hundra år. Inte minst under 1200- och 1300-talet då skolastiken blomstrade blev Aristoteles filosofi utgångspunkten inom de flesta områden. Därutöver har bland annat hans indelning i teoretiska (t.ex. logik, matematik) och praktiska (t.ex. etik, politik) discipliner delvis behållit sin aktualitet in i vår tid.
Empirism uppfattning om verkligheten som del av det erfarenhetsmässiga.
Idealism uppfattning om verkligheten som en del i det mänskliga tänkandet eller medvetandet och inte något som blott kan uppfattas av sinnena genom erfarenhet.
Skolastik utgör en viktig strömning under högmedeltiden som i grunden handlade om att förena tro (kristen religion) och vetande (vetenskap), något som till slut befanns ogörligt.
Grekiska filosofer del 6: Stoicismen