Nietzsche
Friedrich Nietzsche föddes i Röcken, nära Leipzig. Han genomförde universitetsstudier i grekisk filologi och blev professor i grekiska på universitetet i Basel. Han avslutade dock självmant sin tjänst där efter ett par år och blev alltmer isolerad.
I sin ungdom var Nietzsche starkt påverkad av Schopenhauer och fastän han skulle göra avsteg från dennes filosofi förblev hans livsuppfattning besläktad med Schopenhauers pessimism. Båda filosoferna motsatte sig också sitt ämne som akademisk disciplin för att i stället beakta den som ett sätt ett sätt att leva.
Aforismen som framställningssätt
Nietzsche använde ofta aforismen som form för sin filosofi och ville med aforismen undvika den systematiska och dogmatiska filosofin. I Mänskligt – alltförmänskligt (1978) följer ett tusental korta avsnitt efter varandra. I detta verk som utgavs i två delar ger Nietzsche prov på sin individualistiska och genomträngande livssyn och uppvisar även sin utomordentliga formuleringskonst.
Nihilism och synen på övermänniskan
Ett verk som står ut i Nietzsches produktion är Så talade Zarathustra (Also sprach Zarathustra, 1883–85). Det är inte ett typiskt filosofiskt verk utan anlagt som en berättelse med en fiktiv gestalt i poeten, filosofen och religionsstiftaren Zarathustra. Denne blir Nietzsches språkrör i vad som utmynnar i en mystisk lära och vision.
Ett välkänt citat härstammande ur detta verk är ”Gud är död!”. Nietzsche var emellertid långt ifrån den första bland filosofer som uttryckte en skepsis gällande Guds existens. Spinoza gjorde detta och än mer markant gjorde Ludwig Feuerbach så. Vad Nietzsche ville säga med ”Gud är död!” rörde snarare sekundära konsekvenser som att i en värld utan Gud måste det ske en omvärdering av de moraliska värdena där människans värde inte längre är något som är nedärvt från födseln utan måste förvärvas genom kulturen.
Fast det var Nietzsche, utan att för den delen kalla sig själv nihilist, som påkallade den nihilistiska uppfattningen med människor som lever i en värld där Gud inte längre syns till. Ett sådant synsätt framkallar en nihilism där absoluta värden saknas och där allt kan omprövas. I denna tillvaro finns ingen frälsning blott lidande och förnedring. Nihilisten var en gestalt som emellanåt dök upp i rysk litteratur under Nietzsches levnadstid och så här heter det om denne i Pjotr Kropotkins En anarkists minnen:
Nihilisten lät sin kärlek till uppriktigheten komma till synes i det dagliga livets minsta detaljer. Han förkastade de konventionella formerna av sällskaplig konversation och uttryckte sina åsikter rakt på sak och utan omskrivningar.
Näraliggande till nihilism markerar Nietzsche det perspektivistiska, vilket står för en relativ inställning som korsar det dogmatiska. Ur detta finner Nietzsche bland annat att människan söker inte enbart sanningen för sanningens egen skull, utan som en beståndsdel i viljan till makt och självhävdelse.
En omdiskuterad gestalt i Så talade Zarathustra är övermänniskan (übermenschen). Bilden av övermänniskan framstår i flera olika tappningar; som ett ideal och en förnyelse och vidare som en metaforisk skepnad: ”Människan är en lina, knuten mellan djur och övermänniska – en lina över en avgrund.” Nietzsche slungar sin övermänniska mot en civilisation som förlorat ursprungskraften och som befolkad av massmänniskor gått upp i en borgerlig slätstrukenhet.
Idén till övermänniskan har tillskrivits intryck av Charles Darwins upptäckt om människan som en utveckling av apan och att Nietzsche följaktligen skulle ha sett övermänniskan som en nästa utvecklingsfas. Andra menar att övermänniskan gällde en individualistisk utveckling i högre moralisk anda. Det senare ligger troligen närmare sanningen. Vid läsningen av Så talade Zarathustra framgår att det i hög grad handlar om etik – övermänniskan personifierar sortin från gängse dygdemönster till den dygd som anstår en individ som inte är dresserad av kulturen. (Att Nietzsche dessutom påverkats av Darwin, något som kan märkas i en kommentar som "Uppåt går vår väg, från arten över till överarten" i Så talade Zarathustra, behöver inte utesluta det andra.)
När Nietzsches övermänniska kommer på tal är det likväl ofta från ett genealogiskt perspektiv, det vill säga utifrån människan som ras. Säkert är att tanken skulle upptas på 1900-talet av nazisterna som en avbild över den rena människan kontra den degenererade. Denna tolkning är föga överensstämmande med den betydelse som framkommer i läsningen av Nietzsches verk. Nazismen är snarare att betrakta som inspirerad av socialdarwinismen.
Sjukdom och storhetsvansinne
Stora delar av Friedrich Nietzsches liv präglades av sjukdom, redan som barn plågades han bland annat av migrän och värk i kroppen. Sedan han lämnat universitetet reste han till många kurorter, men efter ett slaganfall avslutades resandet och han vårdades av sin mor och syster.
Under senare delen av sitt liv försämrades också Nietzsches psykiska hälsa vilket småningom ledde till sinnessjukdom. Ett av de påfallande symptomen hos Nietzsches psykiska besvär var en antydan om storhetsvansinne som märks inte minst i det sena verket Bortom ont och gott.
Nietzsches värderelativism och antiintellektualism slog igenom på 1900-talet och hans betydelse har märkts på flera av kulturens områden. Förutom inom filosofi har hans påverkan kunnat skymtas inom skönlitteraturen och psykoanalysen. Hans uppenbarelse i form av den extravaganta mustaschen och den strängt skådande blicken för associationerna till den irreversibla individen fast i fördjupade tankar.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi