Hume
David Hume föddes och växte upp i den skotska universitetsstaden Edinburgh. Han skrev sitt mest berömda verk Avhandling om människans natur (A Treatise Of Human Nature) 1735–37. I detta verk trädde Hume in djupare på områden som varit centrala för tidigare filosofer som Locke och Berkeley.
Humes kunskapsteori
För Hume var erfarenhet något nödvändigt för att kunna inhämta kunskap. Världen måste upplevas och när den upplevs mottas intryck, vilka kan omvandlas till idéer som bildar ett visst fundament för verklig kunskap. Men denna kunskapssyn behäftad med skeptiska aspekter.
Hume tydliggör att kunskap inte finns före erfarenhet. Medvetandet kan inte på egen hand förutsäga skeenden som gäller orsakssammanhang därför att efter orsak kan bara gissningar gälla tills den resterande informationen om hela situationen når erfarandet.
Men inte heller erfarenheter är tillräckliga för en fullständig kunskap om en händelse ska vara möjlig att inhämta. Erfarenheten ger bara en knapp del av hela den kunskapsmängd som en händelse består av.
En väsentlig del i Humes begreppsapparat tar sin grund i en nivåskillnad angående vad människan förmår uppfatta av världen och på vad sätt erfarenheter därefter inordnas i hennes medvetande. Det är till exempel en helt annan sak att vara arg än att vara införstådd med vad ilska innebär.
Hume delar in dessa två kategorier i intryck och idéer där det förra är det starka, det direkt upplevda som alstrats genom sinnesintryck. Idéerna däremot är svagare reflexer av intrycken. Idéer härstammar i regel från sinnesintryck, fast med hjälp av fantasin kan vi kombinera sammansatta idéer som inte har någon motsvarighet i verkligheten, såsom ”en dygdig häst", vilket Hume ger som ett exempel.
Därmed reduceras begrepp till att snarast vara uppbyggda av förnimmelser. Resultatet av ett sådant betraktande leder till en skeptisk hållning, vilken Hume drar längre än kanske någon tidigare filosof i sitt förnekande av kausala samband. Inget kan på induktiv väg ledas till att vara regelmässigt gällande, menar Hume. Nästa gång något uppträder finns alltid möjlighet till undantag och därmed accepterar Hume heller inte tanken om allmänbegrepp.
Människan har nämligen godkänt det kausala skeendet som regel då det ter sig sådant, men detta är bara något skenbart som utmynnar ur en regelbundenhet vilken för den delen inte är nödvändig; den skapar bara en (osann) vana för människan.
Världen är alltså snarare så vi ser den, än som vi förstår den. Detta eftersom det är meningslöst med en förståelse som bara gäller det i nuet rådande.
Den mänskliga naturen
Hume tillerkände den mänskliga naturen stor betydelse. Det är inte förnuftet som får oss att handla; det ger oss förvisso insikt, men i slutändan bestämmer viljan över våra handlingar.
Hume vill visa orimligheten i att våra önskningar skulle strida mot förnuftet. Det strider inte mot förnuftet att önska världens undergång framför ett sår på fingret, poängterar han. Exemplet är tillspetsat, men därigenom vill Hume tydligt tillbakavisa tidigare filosofers åsikt om en kamp mellan förnuft och vilja. Förnuftet kan enligt Hume inte ensamt få oss till ett visst handlande, viljan måste också finnas delaktig.
Vidare avvisar Hume tanken på att moralen hos människan kan betraktas ur ett vetenskapligt perspektiv och att det snarare bör ses ur ett psykologiskt perspektiv. En handling kan vare sig sägas vara god eller ond, utan enbart framdriven utav kärlek, empati, ilska, avundsjuka och dylika drifter. Dygd blir sålunda något subjektivt som undergår varje individs eget ställningstagande.
Många av David Humes åsikter var kontroversiella. Detta märktes inte minst då Hume sökte en professur i Edinburgh. Han möttes av vrede från personer för vilka han var en förnekare av Gud och moralen – tjänsten gick till någon annan. Hume fick aldrig någon professur, men mot slutet av hans liv började hans skrifter bli alltmer uppmärksammade och gav honom både renommé och inkomst (inkomsten kom främst genom det stora historiska verket, The History of England, som publicerades i sex volymer åren 1754–1761).
Induktion att härleda en slutsats från premisserna. Med hjälp av ett antal observationer av en viss företeelse kan vi anta något om denna för våra framtida erfarenheter. Motsats: deduktion.
Allmänbegrepp syftar till kategorier av ting med gemensamma egenskaper och skiljer sig från tanken på att alla fenomen som individuella.