Hume

1711-1776

Hume målningDavid Hume föddes och växte upp i den skotska universitetsstaden Edinburgh. Han skrev sitt mest berömda verk Avhandling om människans natur (A Treatise Of Human Nature) 1735-37. I detta verk trädde Hume in djupare på områden som varit centrala för tidigare filosofer som Locke och Berkeley.

Humes kunskapsteori

För Hume var erfarenhet något nödvändigt för att kunna inhämta kunskap. Världen måste upplevas och när den upplevs fås intryck, vilka kan omvandlas till idéer som bildar ett visst fundament för verklig kunskap. Men som ska redogöras för är denna kunskapssyn behäftad med skeptiska aspekter.

Hume använder ett exempel för att tydliggöra att kunskap inte finns a priori erfarenhet. Exemplet gäller två biljardbollars kollision. Medvetandet kan här inte på egen hand förutsäga skeendet efter kollisionen utan ”att rådfråga tidigare erfarenheter” och därför kan bara gissningar gälla. Även om biljardbollarnas egenskaper är kända kan utgången aldrig säkert fastställas därför att den resterande informationen om hela situationen väntar i erfarandet.

Men inte heller erfarenheter är tillräckliga för att en fullständig kunskap om en händelse ska vara möjlig att inhämta. Erfarenheten ger bara en knapp del av hela den kunskapsmängd som en händelse består av.

Hume använder sig av en specifik begreppsapparat för att klargöra sina tankar. En väsentlig del av denna tar sin grund i en nivåskillnad angående vad människan förmår uppfatta av världen och på vad sätt erfarenheter därefter inordnas i hennes medvetande. Det är till exempel en helt annan sak att vara arg än att vara införstådd med vad ilska innebär.

Hume delar in dessa två kategorier i intryck och idéer där det förra är det starka, det direkt upplevda som alstrats genom sinnesintryck. Idéerna däremot är svagare reflexer av intrycken. Idéer härstammar i regel från sinnesintryck, fast med hjälp av fantasin kan vi kombinera sammansatta idéer som inte har någon motsvarighet i verkligheten, såsom ”en dygdig häst", vilket Hume ger som ett exempel.

Därmed reduceras begrepp till att snarast vara uppbyggda av förnimmelser. Resultatet av ett sådant betraktande leder till en skeptisk hållning, vilken Hume drar längre än kanske någon tidigare filosof i sitt förnekande av kausala samband. Inget kan på induktiv väg ledas till att vara regelmässigt gällande, menar Hume. Nästa gång något uppträder finns alltid möjlighet till undantag.

Människan har nämligen godkänt det kausala skeendet som regel då det ter sig sådant, men detta är bara något skenbart som utmynnar ur en regelbundenhet vilken för den delen inte är nödvändig; den skapar bara en (osann) vana för människan.

Världen är alltså snarare så vi ser den, än som vi förstår den. Detta eftersom det är meningslöst med en förståelse som bara gäller det i nuet rådande.

Den mänskliga naturen

Humes kunskapssyn tillerkände den mänskliga naturen stor betydelse. Det är inte förnuftet som får oss att handla; det ger oss förvisso insikt, men i slutändan bestämmer viljan över våra handlingar.

Hume visar på orimligheten i att våra önskningar skulle strida mot förnuftet. Det strider inte mot förnuftet att önska världens undergång framför ett sår på fingret, poängterar han.

Exemplet är tillspetsat, men därigenom vill Hume tydligt tillbakavisa tidigare filosofers åsikt om en kamp mellan förnuft och vilja. Förnuftet kan enligt Hume inte ensamt få oss till ett visst handlande, viljan måste också finnas delaktig.

Vidare avvisar Hume tanken på att moralen hos människan kan betraktas ur ett vetenskapligt perspektiv och att det snarare bör ses ur ett psykologiskt perspektiv. En handling kan vare sig sägas vara god eller ond, utan enbart framdriven utav kärlek, empati, ilska, avundsjuka och dylika drifter. Dygd blir sålunda något subjektivt som undergår varje individs eget ställningstagande.

Många av David Humes åsikter var kontroversiella. Detta märktes inte minst då Hume sökte en professur i Edinburgh. Han möttes då av ilska från personer för vilka han var en förnekare av Gud och moralen – tjänsten gick till någon annan. Hume fick aldrig någon professur, men mot slutet av hans liv började hans skrifter bli alltmer uppmärksammade och gav honom både renommé och inkomst (inkomsten kom främst genom det stora historiska verket, The History of England, som publicerades i sex volymer åren 1754-1761).


A priori omfattande filosofiskt begrepp som i korthet kan sammanfattas med kunskap som redan innehas och därmed är oberoende av (sinnes)upplevelser. Motsats: a posteriori.

Induktion att härleda en slutsats från premisserna. Med hjälp av ett antal observationer av en viss företeelse kan vi anta något om denna för våra framtida erfarenheter. Motsats: deduktion.

Artikelförfattare: Oskar Mark

Litteratur

Skrifter av Hume

  • Avhandling om människans natur (A Treatise Of Human Nature) - 1735-37
  • An Enquiry Concerning Human Understanding - 1748
  • An Enquiry Concerning the Principles of Morals - 1751
  • Of the Origin of Government - 1777, postumt

Källor

Nordin, Svante. (2003). Filosofins historia. Lund: Studentlitteratur.