Sokrates
Bland alla personligheter i filosofihistorien är det Sokrates framför andra som fått utgöra sinnebilden av en filosof. Hans rykte vilar inte på filosofiska skrifter, faktum är att han aldrig skrev ned något, utan på hans levnadssätt och hans inflytande på människorna i Aten.
Sokrates levde ungefär 470–399 f.Kr. i det grekiska antika Aten. Eftersom han inte själv nedtecknade sina tankar utan fick dem vidarebefordrade genom senare filosofer, främst då Platon i dennes dialoger, är Sokrates en problematisk person inom filosofin. Vad som verkligen återgivits av Sokrates tankar i dessa skrifter och vad som i sin tur är Platons egen lära är något som ständigt diskuteras.
Då Sokrates snarast är en litterär figur i Platons dialoger är det troligt att Platon också berett plats för sina egna filosofiska tankar. En del har rentav ifrågasatt om Sokrates var en historisk person. Med stöd av de spridda källor som finns tillgängliga om Sokrates har den vanligaste linjen ändå gällt att det i relativt hög grad är personen Sokrates tankar som framförs av Platon.
Filosofisk lära och metod
Vad som berättas om Sokrates är att han var en person som levde under enkla former. Ointresserad av materiellt välstånd och status, sökte han efter visdom och inre lycka. Hans filosofiska intresse kretsade inte kring det metafysiska som hos försokraterna utan främst etik.
Om han hade någon egen lära var det tanken om dygden. Att leva i dygd leder till ett lyckligt liv och för detta krävs visdom. En viktig del i vägen mot visdom är att förstå det oväsentliga i yttre företeelser som ägodelar, mat och dryck samt all sorts mänsklig strävan.
Tanken om dygd är en etisk inriktning där idén om det goda är central. Medan okunnighet ligger bakom orättfärdiga handlingar är det med kunskap människan uppnår det goda. "Det viktigaste är inte att leva, utan att leva väl", tros den antike filosofen ha yttrat.
En omtalad historia förtäljer att Sokrates utpekades av ett orakel som den allra visaste. Detta förbryllade honom då han inte betraktade sig som en vis man. Men då han inledde diskussioner med män runt omkring i staden upptäckte han att alla han stötte på var än mindre visa än honom själv. Han kunde därför framhålla detta som ett bevis på relativ kunskap – han hade åtminstone insett sin egen okunskap.
Själv menade han att han inte hade någon egen kunskap att förmedla, men genom att konfrontera andra med väl uttänkta frågor kunde dessa erhålla nya insikter. Det är detta som är Sokrates filosofiska metod, eller teknik om man så vill, att förlossa insikter hos andra genom samtal. Metoden att finna sanningen genom svar och frågor på sådant vis kallas dialektik.
Dialektik kontra retorik
I en av Platons dialoger utspelar sig ett samtal mellan Sokrates och retoriken Gorgias där Sokrates frågar ut Gorgias om dennes yrke eller verksamhet. Gorgias ger uttryck för vad som sedermera betecknats gorgiansk retorik i det han anser sig kunna svara på allting med ord vilka uttrycker ”de största och yppersta av alla mänskliga ting”. Sokrates finner svaret mångtydigt utan tillfredsställande avgränsning varpå han fortsätter ställa frågor för att ringa in vad Gorgias egentligen sysslar med. Sokrates lyckas med sina frågor framställa talarkonsten som något som handlar om att övertyga, men inte genom vetande utan genom tro. Inte olikt politikern som med sitt tal försöker övertyga andra att tro på denne medan vetenskapsmannen vill framställa vetande genom en faktamässig utläggning. Den som behärskar talarkonsten (retoriken) kan på vilket område som helst övertyga åhörare om något bättre än en sakkunnig. Om detta uttrycker sig Sokrates: ”Bland okunnigt folk blir således den okunnige mer övertygande än den kunnige”.
Medan det för Gorgias är ett bevis på talarkonstens förträfflighet framstår retoriken för Sokrates inte som en konst överhuvudtaget utan en praktisk färdighet. Detta då talet är likgiltig för sanningen då det handlar om att vinna gehör till varje pris. Detta sammanfattar en skillnad mellan retorik och dialektik: det förra strävar efter att övertyga, men inte undervisa, något som är en del av dialektiken. Föga märkligt ogillade Sokrates förfarandet då det på många sätt är tvärtemot en av filosofins centrala uppgifter: att ställa frågor och söka efter svaren.
Vad som mer ställer Sokrates i kontrast mot Gorgias är att den senare var sofist. Under antiken var sofister en kategori av filosofer som sysslade med talarkonst samt mot betalning lärde ut retoriska tekniker till den som ville göra karriär i statslivet.
Dödsdomen
Sokrates ansågs av sina vänner som en from människa med ojämförbar visdom. Samtidigt var han en kontroversiell person i Aten: många ansattes på gatorna av Sokrates vassa frågor och detta var inte alltid till förnöjelse. Dessutom spred sig ryktet om att Sokrates förledde ungdomen genom att bland annat påstå att gudarna var ett mänskligt påfund.
Det var detta som blev huvudpunkten i det berömda åtalet mot Sokrates. Atens domstol bestämde sig för att straffa Sokrates med döden för att han "förlett ungdomen och försakat gudarna". Dödsstraffet utfärdades genom att Sokrates fick tömma en giftbägare. Då Sokrates själv inte skrämdes av döden drack han godmodigt giftbägaren och därmed blev han ett av de första kända historiska exemplen på personer som avrättats av staten för att de har tänkt annorlunda.
Grekiska filosofer del 4: Platon