Är tiden evig eller har den en början och ett slut?
Tidens väsen är ett av de allra största mysterierna. Det är när vi begrundar sådant som tidens början (om det finns någon sådan), som tiden framstår som ett mysterium för oss. På samma gång som tiden självklart existerar blir frågorna om dess natur avgrundsdjupa.
- Finns det en tidens uppkomst?
- Finns det något som alstrar tiden?
Tiden bestämmer inte framtiden. Att en sten ligger kvar imorgon där den ligger idag är helt utelämnade till skeenden i rummet att befästa eller motverka. Därför är det enklare att tänka sig att tiden bara ”kommenterar” materiens konfigurationer och att tiden därmed saknar all tänkbar determinism.
Tidens början – har tiden en början?
Om tiden har en början är en fråga som kanske bäst besvaras tillsammans med frågan om rummet har en början. Inom fysiken finns teorier enligt vilka rummet blev till samtidigt som universum och enligt vilka det är möjligt att något uppstår ur ingenting. Det är sålunda plausibelt att sammanlänka en sådan utgångspunkt med den för tiden: att tiden uppstod samtidigt som rummet. Att tänka sig det ena utan det andra förefaller orimligt.
Av samma anledning skulle tiden kunna antas vara oändlig om också rummet vore det.
Kronologi och kontinuitet
Antikens Herakleitos lär ha meddelat att allting flyter med vilket han avsåg världen som föränderlig. Varje skede av tiden kan betraktas som unikt och det är svårt att tänka sig tiden som något annat än oavbruten kontinuitet.
Men är varje utsnitt i tiden unik och måste så vara? Vi upplever den som linjär och i framåtrörelse, att den aldrig korsar sig självt. Vilket implicerar uteslutande unicitet. Men i teoretiska utläggningar görs det skillnad på stängd och öppen tid. ”Stängd tid” avser att tidens riktning är cyklisk och att tänka sig detta medför en mängd bisarra scenarier inklusive möjligheten att påträffa sitt tidigare jag.
Huruvida en tid är möjligt att kombinera med fysikens lagar finns det delade meningar och är i övrigt i högre grad naturvetenskap än filosofi. Men vad som kan konstateras är att om tiden kan återvända till ett tidigare tidsskede måste man fråga sig hur tiden och händelser hänger ihop. Det är för det första svårt att betrakta tiden som ”bevarande” snarare som något som tillåter att händelser äger rum. För att tiden ska återvända måste händelser ske ”över varandra”. Mitt tidigare jags händelser måste överlappa mitt nuvarande tids händelser. Detta är svårt att förena med vad vi känner till om fysiken och skulle eventuellt kräva fler rumsdimensioner (men då är vi återigen inne på naturvetenskapens område).
Det faktum att tillstånd går från ordning till oordning är ett annat sätt att illustrera en riktning hos tiden. Medan rummet är platsen där processer äger rum tillåter tiden att materian tenderar övergå i alltmer oordnade tillstånd. Det är känt att naturliga processer är irreversibla medan de genererar entropi. Processer kan därför inte spontant omvändas utan att lämna spår. Den så kallade reversibilitetsparadoxen som upptäcktes av den österrikiske fysikern Josef Loschmidt uppstår när termodynamikens teoretiska förutsägelser om reversibla processer motsägs av verklighetens irreversibilitet (t.ex. biologiskt åldrande).
För att hålla oss kvar vid ämnet åldrande. En och annan har kanske reflekterat över tiden som envis, brutal eller enformig. Vi blir äldre för var dag, men aldrig att tiden låter oss föryngras en enda dag.
Inte nog att tiden inte vill göra oss en tjänst en enda gång, den bryter också mot den del av sannolikhetsläran som säger att varje tillstånd hos partiklar förr eller senare måste upprepas. Men vi kan nog avskriva tanken att när vi väl hunnit fylla 20 en dag kommer återgå i det exakta tillstånd vi var 10 år tidigare och få anledning att ännu en gång fira vår 10-årsdag.
Om universum existerar i oändlig tid och har ett ändligt antal partiklar i ett ändligt rum och med en viss mängd energi, borde då inte alla partiklar förr eller senare återgå exakt till ett tidigare läge? Under vissa förutsättningar skulle partiklarna enligt Poincarés återkomst-teorem (Poincaré recurrence theorem) i det närmaste återgå till ett tidigare läge. Även om detta skulle kunna vara sant i teorin är det i det närmaste uteslutet att inträffa i praktiken. Dels är möjliga lägen hos universums sammanlagda mängd partiklar ofattbart många och ger därmed likaså tidsramar bortom det fattliga, dels verkar det som att universum expanderar, vilket innebär att det inte längre rör sig om ett slutet system.
Om återkomst-teoremet verkligen stämt med verkligen hade det inneburit att vi för att bli 10 år på nytt troligtvis åtminstone leva biljontals år (men säkert mycket längre) innan just detta tillstånd i universum åter inträffade, vilket hade varit föga tröst.
Tiden och rummet
En fundamental del i betraktande från ett filosofiskt och naturvetenskapligt perspektiv är dess relation med rummet.
Om inget förändras finns det då ingen tid?
Är att påstå detta att implicera en relation som inte är nödvändig? Men omvänt däremot är tid en förutsättning för förändring. Är då tid endast summan av förändringarna i rummet och referenser till förändringarna? Tiden som ett slags sekundär kvalitet hos rummet. Men å andra sidan, vilken förutsättning kunde vara mer primär än tiden för rummets vara och fortvaro.
Hypotetiskt sett skulle det kunna tänkas att tiden uteslöts ur varat om ingenting i rummet förändrades för då kunde inget registreras som indikerade om någon tid förflyter. Det går dock att tänka sig tiden som oberoende av rummet och förändringar i det.
Den moderna fysiken har försett oss med nya perspektiv på tiden. Först med Einstein och dennes relationsteori och senare det som kommit att kallas Plancktiden, enligt vilken det finns en minsta enhet för tid (10-33). Bortom Plancktiden saknar tid innebörd, ja, den upphör att finnas till enligt fysiken.
Plancktidens vara eller inte, det som är matematiska ekvationer, (eller på fysikens språk: världens på en finkornig nivå), förändrar dock inte i stort vår undran över tidens gåtor. Gåtans spekulativa omfattning reduceras föga av kvantifieringar – urverket har inte avgjort vad tiden är, blott fastställt åt oss mätbara proportioner av dess flöde i form av sekunder, minuter, timmar etcetera.
Är vår varseblivning av tiden objektiv eller subjektiv?
Tiden betingar en tillvaro av orsak och verkan, en tillvaro där tingen genomgår skiftningar. Men är tiden objektiv? Det vill säga, är den egentligen sådan den ter sig för våra sinnesintryck?
När vi ser en utveckling av vad som sker i tid, överlappande händelser som när det och snöar och marken blir vit, är det en förändring på uppenbar nivå. Men om vi kunnat se tingen på mikroskopisk nivå hade vi kanske inte uppfattat skeenden som uppenbara förändringar utan bara mindre ständigt pågående variationer. Om ett bord övergår från ett helt till sönderslaget tillstånd undgår detta oss inte medan vi varseblir en påtaglig skillnad i bordets konfigurationer. Om vi däremot kunnat se bordet på en atomär nivå skulle vi inte varseblivit alls samma skillnad mellan det hela och det sönderslagna bordet. Alltså är förändringen vi uppfattar subjektiv i hög grad då vad vi ser bestäms av vår varseblivning.
Bergson var en filosof som intresserades sig för rummet och delvis från utgångspunkter som inte kan kallas strikt vetenskaplig. Han liknande vår upplevelse av tiden som succesiva moment som bildar en helhet, men som kan sönderdelas om vi iakttar tiden på nära håll, exempelvis om en pendels svängningar som var för sig är ett kort tidsflöde och upplöser tiden i stycken. Svängningarna består av identiska moment som följer på varandra, men genom att de avlöser varandra kan de uppträda i vårt medvetande som framåtskridande mönster.