Meningen med livet och vår existens
Frågan om livets mening är egentligen två frågor: 1) Om det existerar en mening, 2) vilken denna mening i så fall är.
Att angripa frågan
En del filosofer hävdar att det finns en objektiv mening med vårt liv medan fler anser att den är subjektiv.
Vad som är meningen med livet bortsett från en biologisk nivå där svaret är reproduktion (redan celler vill dela sig) är framför allt en filosofisk fråga. Det är ofta frågor med uteblivna svar som hamnar inom det filosofiska området.
Fastän ingen förefintlig mening står att finna i ett filosofiskt närmande av frågeställningen måste inte frågan om meningen med livet avskrivas som icke-existerande eller kategoriseras som absurd.
Frågan kan angripas från ett annat håll genom att tänka sig mening subtraherad från livet. Vår upplevelse av livet skulle då bli annorlunda och därför kan vi hävda att ett slags mening ändå existerar även om den kanske inte kan definieras eller avgränsas som sådan.
Vår upplevelse av tillvaron skulle vara annorlunda och fattigare om det inte fanns en känsla av att det som skedde innehöll en halt av mening. Meningen finns alltså där som en inneboende egenskap i livsupplevelsen just eftersom vi äger förmåga att extrahera mening ur den.
Ett citat av Simone de Beauvoir ur Ålderdomen ger ett liknande perspektiv:
Om allting vore fåfänglighet eller bedrägeri, så skulle det faktiskt inte vara annat att göra än att vänta på döden. Men att erkänna att livet inte rymmer sin egen finalitet innebär inte att livet inte kan vigas åt ett mål.
Fråntagna ett givet svar
När vi formulerar frågan om livet har en mening och i så fall vilken sker det för att vi äger ett medvetande nog utvecklat för att kunna betrakta oss själva utifrån och på en tidsaxel.
Förr i tiden var frågan enklare då den kunde besvaras utifrån ett religiöst troende. Vi var skapade av ett högre väsen och det var dennes vilja att vi skulle leva på jorden och sedan skulle vi upptas i himmelriket eller nedbringas i helvetet. Även om detta inte besvarade alla tänkbara aspekter av frågan var det tillräckligt och det kunde rentav anses hädiskt att ställa vidare frågor.
När religionen senare undanskaffades i den västerländska kulturen och vetenskapen röjde undan en mängd vidskepligt bråte revs också slöjan undan och vår tillvaro blev så att säga mer ”utelämnad”. Anledning till allt var inte längre given som att vi var skapelser av en allsmäktig Gud. Vi var skapade av slumpen och slumpen hade ingen högre mening att erbjuda.
Slumpen är betingad av brutal godtycklighet. Slumpen är själva antitesen mot inneboende mening. Vår existens var något som bara råkade hända.
Mening som efterhandskonstruktion
Jean-Paul Sartre formulerade en sats som betonar frånvaron av det föregivna i varat: ”Existensen föregår existensen”. Dessa tre ord rymmer faktumet att vi skapas och först sedan ställer vi oss frågan om meningen. Vad varats essens, livets innehåll, kan och bör bestå av är det alltså upp till oss själva att avgöra. Sartres hade således i stället för ett svar gett vad som snarast var ett antisvar på den största av existentiella frågor.
Alltså blir meningen bara en sorts efterhandskonstruktion, den finns inte som en reell agens. Det återstår för oss att förtvivlat söka efter den och försöka sätta samman med de bästa svar vi kan tänka oss.
Men svaret överkommer aldrig en subjektiv nivå. Arthur Shopenhauer skriver i Parerga och Paralipomena: ”Att ledsnaden ligger på lur bakom nöden och även hemsöker de klokare djuren är en följd av att livet ej äger något verkligt äkta inre värde, utan blott genom behov och illusioner hålles i rörelse.”
Den bild av existensen vetenskapen har gett oss är för många föga trösterik. Den omges inte av en berättelse likt den om Gud och världsalltet där vi är i mittpunkten som skapelsens krona. Vetenskapen har reducerat vår betydelse i alla bemärkelser: vår bakgrund, vårt nu och vår framtid. Vi har i själva verket ingen bakgrund eller framtid utöver vår relativt korta existens.
Ett sådant dystert faktum kan leda till existentiella ångestkänslor. Det är dilemmat med ett utvecklat medvetande som uppnår förmåga till självreflektion. Men när vi betraktar andra levande ting som besparats dylika existentiella tankar kan vi dock som tröst känna oss välsignade över att vi känner tillvarons sköra betingelser ur vilket en djup tacksamhet också kan utvinnas.