Kierkegaard
Sören Kierkegaard är förmodligen den mest inflytelserika bland Nordens filosofer. Han levde i Köpenhamn under 1800-talet och var till skillnad från tidigare filosofer som Kant och Hegel inte del av universitetsvärlden. Med hjälp av faderns förmögenhet kunde han leva utan arbete och uteslutande ägna sig åt sitt filosofiska författarskap.
Hans självständighet märks i hans filosofi som är upptagen av subjektivitet och det enskilda (hiin enkelte). ”Subjektiviteten är sanning”, hävdar Kierkegaard. Individen skapar sig en egen sanning, vad som är sant för denne och kan bekräftas av livsödet. Filosofiska system som hos Hegel gjorde att individen kunde försvinna i helheten.
Religionen som kompromisslös
År 1843 utgavs under pseudonym Antingen – eller (Enten – Eller), vilket är Kierkegaards främsta verk. Mottot "ad se ipsum" ("till sig själv") är väl valt: huvudpersonen "A" i bokens första del är enligt sig själv utvald och har "endast en vän, Eko". Att Kierkegaard även skrev skönlitterära verk märks då tankematerialet är framlagt i delvis gestaltad form.
I Antingen – eller är det ett allt eller inget som står på spel. Det ljumma borgarlivet förkastas, likaså den officiella kyrkan. För Kierkegaard är präster detsamma som nonsens, religion för honom är något helt annat än vad som framförs från predikstolen. Då den officiella kyrkan står för ämbeten, status och något socialt förankrat är Kierkegaards kristendom förenat med ångest, förtvivlan och utstötthet.
Tidigare filosofer hade ibland velat stödja religionen på förnuft och därmed låta den ingå i filosofin. Kierkegaard kunde inte tillämpa en sådan syntes utan för honom var religionen mot förnuftet och helt kompromisslös: ”att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju: att befinna sig på de 70 000 famnarnas djup och först där finna Gud”.
Kierkegaards livsfaser
Kierkegaard låter indela människans relation till livet i olika förhållningssätt och livsfaser. Ett sådant vanligt förhållningssätt är det som tillhör dussinmänniskan. Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin roll i tillvaron. Hon lever som de flesta andra utan egna ställningstaganden och blir i stället styrd. Detta slags livsföring kan emellertid föda olust och en känsla av tråkighet, vilket ibland leder till att dussinmänniskan kan gå vidare till ett nytt stadium.
Det finns hos Kierkegaards tre sådana stadier eller livsfaser – det estetiska, det etiska, och det religiösa.
Den estetiska livsfasen innefattar njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet. Specifika roller kan vara förföraren (Mozarts Don Juan nämns som exempel) eller konstnären.
Fast ur detta febrila liv av starka utlevelser uppstår en baksmälla som orsakar ångest och förtvivlan. Ur detta tillstånd kan ett utvecklingsskede uppstå som leder till den etiska livsfasen. I denna fas medbringas livsprojekt och nya roller som medborgare, familjefar och ämbetsman. I detta stadium har människan tagit ett steg bort från det subjektiva och i det objektiva slipper hon känslan av meningslöshet.
Men även det etiska stadiet med livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan djupare mening. Det existentiella behovet kan först tillfredsställas helt i den religiösa fasen. Med en tro införs något att underkasta sig och därmed något annat att leva för än individens egna otillräckliga tillvaro.
Det är i dessa tankar om dilemmat gällande ens egen existens som Kierkegaard förebådar existentialismen som skulle utvecklas kring den franska filosofen Sartre under mitten av 1900-talet. Sören Kierkegaard dog ung och det var först strax efter hans död som han uppmärksammades rejält och blev internationellt erkänd bland filosofer.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi