Locke
John Locke föddes i byn Wrighton i sydvästra England. Han blev vida berömd på äldre dar främst tack vare två verk: Två avhandlingar om regeringssättet (Two Treatises of Goverment) och En essay om den mänskliga kunskapsförmågan (An Essay Concerning Human Understanding), båda utkomna 1690.
Lockes kunskapskritik
Det finns något av det jordnära hos filosofen Locke. Inte minst framkommer detta i hans syn på den mänskliga kunskapen. Den mänskliga kunskapen är begränsad, menar Locke och illustrerar med liknelsen att människan känner till lodlinans längd, fast inte havets djup.
Den mänskliga kunskapsförmågan sträcker sig kring dess nödvändiga domäner. Människan behöver inte veta allt, bara vad som av praktiska skäl är viktigt att veta, såsom politisk och social kunskap.
Som svar på Descartes skepticism rörande möjligheten till säker kunskap, kunde Locke med stöd i sin kunskapskritik svara att Gud gett oss förmågan att inneha en viss kunskap – alltså det som är nödvändigt för oss.
Locke förnekar att det finns medfödd kunskap. Nyfödda barn kan inte veta något om matematik eller Guds existens. Kunskap är enbart grundad på erfarenhet, ett synsätt som brukar gå under namnet empirism och Locke är en av dess första företrädare. Att påstå att kunskap utgår från erfarenhet är idag knappast revolutionerande, men på 1600-talet var den katolska kyrkans makt stor och enligt denna var kunskapen härledd från Gud.
Locke var dock ingen utpräglad empiriker i det att han gjorde en indelning av kunskapen i tre nivåer – precis som Spinoza gjorde fast från en annan utgångspunkt:
- Den intuitiva kunskapen kommer före vetenskapen och innefattar sådant som kallt och varmt.
- Den demonstrativa kunskapen är sådant vi kommer fram till genom analys och observation.
- Den sensitiva kunskapen som leds av våra sinnesintryck.
Hur vi uppfattar tingen
Locke skiljer mellan primära och sekundära egenskaper hos tingen (en dikotomi som kan jämföras med nödvändiga – tillfälliga egenskaper i Aristoteles metafysik). De primära egenskaperna är form, soliditet, rörelse, utsträckning och antal. Dessa egenskaper hos tingen är oberoende oss, det vill säga den som betraktar.
De sekundära egenskaperna är sådant som färg, smak och lukt. Dessa är till skillnad från de primära inte oberoende oss utan subjektiva medan de påverkas av våra sinnesorgan. Det gröna är ingen objektiv egenskap hos bladet, snarare något vi uppfattar genom vår synförmågas sätt att tolka.
Denna indelning som brukar benämnas kritisk realism var något som redan Demokritos gett förord åt och som definierades på nytt under 1970-talet.
Liberalismens fader
Locke har givits epitetet "liberalismens fader". Hans betydelse för liberalismen vilar på verket Två avhandlingar om regeringssättet där Locke fördjupar sig i förhållandet människa – frihet. Det är ett slags frihet som betonar den enskilda människans rätt till eget ägande och att det är statens ansvar att värna därom.
Locke försvarar äganderätten och finner det förnuftsvidrigt att hela jordens resurser ska hållas gemensamma. Även om jorden tillhör alla gemensamt har en människa rätt till resultatet av sitt arbete. Om någon brukar ett stycke orörd jord genom eget kroppsarbete bör denne också ha rätt till skörden. Detta betraktelsesätt manar på intet sätt på någon exploatering, Locke tillägger nämligen att förfarandet är rättmätigt "så länge det finns tillräckligt många och lika goda ting kvar i gemensam ägo för de andra". (Se fördjupning om Lockes syn på naturtillståndet i länk nedan.)
Liksom Hobbes gör i sitt kända verk Leviathan förordar John Locke det positiva i utvecklingsgången från naturtillstånd till samhällsfördrag. Samhället gynnar rättvisan och är till skydd för människan och dennes äganderätt. Locke skiljer sig samtidigt tydligt från Hobbes: då Hobbes menade att människornas oförmåga att undvika konflikter kräver en envåldshärskares suveräna makt anser Locke att människan ska ha en fri roll i samhället och tillskriver henne förmågan att själv avgöra vad som är rättvisa genom förnuftet.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi