Wittgenstein
Ludwig Wittgenstein är en av de mest inflytelserika filosoferna under 1900-talet och är alltjämt åberopad. Wittgenstein är en udda karaktär i filosofihistorien. Han läste få filosofer och kunde svårligen kallas beläst. Och ändå skulle det han skrev få genomgripande inflytande på ämnet.
Han föddes i Österrike, men kom att tillbringa mycket tid i England efter han blivit professor i Cambridge. Känt om Wittgenstein är att han deltog på fronten i första världskriget, att han var homosexuell och att tre av hans fyra bröder begick självmord. En berömd händelse ur Wittgensteins liv är då han avsade sig en enorm förmögenhet som tillfallit honom efter faderns bortgång. Han förde ett bohemiskt liv och tycktes befinna sig på randen till sinnessjukdom.
Under hans livstid gavs endast ett verk ut: Tractatus logico-philosophicus (Logisk-filosofisk traktat, 1921). Detta var ett kortare verk på drygt femtio sidor i form av aforismer – ibland bara bestående av en rad. Skriften är esoterisk och inbjuder till en mängd tolkningar. Det sägs att inte ens filosofer begrep sig på texten då den utkom. Det svåra ligger inte i ett komplicerat språk utan det korthuggna och avsaknaden av resonemang i texten ihop med det gåtfulla i innehållet. Trots svårtillgängligheten blev den efter sin utgivning snabbt mytomspunnen.
Den analytiska filosofin som Wittgenstein var en del av sysslade i hög grad med språk och begreppsanalys. En annan betydande filosof inom denna gren var Bertrand Russell och det var genom dennes The Principles of Mathematics som Wittgenstein via sina matematikstudier alls kom i kontakt med logiken och filosofin. Tractatus logico-philosophicus inneslöt även etik och på det området var den påverkad av Lev Tolstojs religiösa tänkande.
Språk och verklighet
Tractatus logico-philosophicus handlar i mycket om språket och dess gränser att utsäga det fattbara. Verkets mest berömda sats, "Om det man icke kan tala, därom måste man tiga", speglar just att språket har en gräns: det kan bara användas för att beskriva verkligheten.
Allt som ligger utanför (t.ex. religion, moral, konst) kan därför inte uttryckas i ord på ett meningsfullt sätt. Mot detta kan resas invändningar och rentav fråga sig om Wittgensteins språkfilosofi alls bestod av djupa insikter eller konstateranden av det uppenbara. Tidigare filosofer hade självfallet berört språkets begränsningar att spegla verkligheten, men Wittgenstein var den förste att formulera en strikt logisk teori om detta. Han menade att språket måste, för att vara meningsfullt, ha en logisk struktur som direkt motsvarar verklighetens struktur.
Wittgenstein skiljer på två typer av förhållanden i språket: de elementära och de sammansatta. De elementära är de primära och består inte av huvudsats och bisats – ”Wittgenstein filosoferar”. De sammansatta består av hela meningar – ”Wittgenstein filosoferar om vad få förstår”.
De sammansatta kunde härledas från de elementära, fast slutsumman blev likväl bara tautologier. Detta leder in på Wittgensteins kritiska syn på logik. Logiken kan inte ge oss kunskap om världen utan bara till att göra enkla slutledningar samt tautologier.
Wittgenstein anser således inte att filosofin kan ge säkra svar och betraktar sig själv som instängd i språket: "Mitt språks gränser betyder min världs gränser". Filosofin kan i stället för lära användas som aktivitet och därigenom hjälpa utövaren till klarare synsätt.
Avbrott och återkomst
Efter Tractatus logico-philosophicus blev Wittgenstein folkskolelärare och verkade i och med denna anspråkslösa ställning ha dragit sig tillbaka från filosofin. Han skulle dock återkomma till den filosofiska hetluften i och med att han flyttar till England och universitetet i Cambridge där han blir professor i filosofi.
Det är denna period man refererar till som den "sene Wittgenstein" och nu skulle Wittgenstein delvis komma att kritisera sitt tidigare verk, Tractatus logico-philosophicus. I stället för att betrakta språket och tänkandet som avbildande verkligheten så skulle han betrakta språket och tänkandet som i högre grad frånskilda.
En del i den sene Wittgensteins inställning finns i devisen "meaning is use", vilket ska tolkas som att språket bör teoretiskt förklaras från dess användning.
Efter Ludwig Wittgensteins död utkom flera postuma verk som ett resultat av tiden i Cambridge. Särskilt Filosofiska undersökningar (Philosophische Untersuchungen) som bestod av kortare anmärkningar skulle bli ett betydande verk för senare filosofer.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi