Descartes
Flera av historiens stora filosofer verkade under 1600-talet och en av de allra största var René Descartes. Den franskfödde tänkaren Descartes har blivit kallad ”den moderna filosofins fader” och med hans Avhandling om metoden att rätt vägleda sitt förstånd och söka sanningen i vetenskapen (1637) inleddes en ny filosofisk metod.
Descartes anses som grundaren av den moderna rationalismen vars kunskapsteoretiska kärna säger att kunskap om det sanna inte följer av erfarenhet utan finns medfödd. Kunskap enligt den rationalistiska synen nås främst deduktivt, via intellektet och inte genom erfarenheter.
Descartes lägger fram en stark argumentation för att det inte är med våra sinnen utan med vårt förnuft vi förnimmer tingen. Han använder ett exempel med ett stycke vax från en honungskaka. Vi kan se, känna och lukta på vaxstycket i sin karaktäristiska form. Fast vad händer när vaxstycket flyttas närmare elden? Det förlorar då sin smak, sin form och sin doft. Men det är fortfarande ett stycke vax, fast nu är det inte längre våra sinnen som säger oss detta utan vårt förstånd.
Det systematiska tvivlet
Descartes klandrade filosofin för att hittills inte kunnat binda några sanningar utan bara producerat sådant det fortfarande tvistades om. Efter ha slukat böcker inom många områden kunde Descartes betrakta sig som lärd, men beklagade sig över att detta ändå inte gett honom tillförlitlig kunskap.
Descartes bestämmer sig för att lämna böckerna för att resa runt i världen och lära känna människorna. Planen verkställs, men inte heller detta visar sig vara vägen till kunskap och insikt.
Allting där minsta osäkerhet kan finnas förkastas och tvivlet upphöjs som grogrund för vetande. Med denna skeptiska krigföring mot antagna sanningar leds Descartes mot en punkt där ingenting tycks vara helt tillförlitligt.
Men slutligen kommer upptäckten. Eftersom han själv kunnat tänka detta och rest allt tvivel måste han själv vara något som säkert existerar. En första verklig sanning framträder: ”jag tänker, alltså finns jag” (cogito, ergo sum).
Detta intygade att det subjektiva var säkrare kunskapsgrund än det objektiva. Det var något som inte kunde rubbas och blir Descartes efterlängtade fundament att bygga vidare på. Hans metod där kunskapen leds fram av ett systematiskt tvivel skulle i viss omfattning accepteras av andra filosofer, men det fanns – som vanligt – invändningar.
Gudsbevis och den cartesianska cirkeln
Oavsett om det tänkande medvetandets föreställningar om världen var riktiga eller inte menade Descartes att man kan dra slutsatsen att medvetandet existerar.
Som förlängning av denna slutsats kunde det, hävdar Descartes, härledas bevis för Guds existens. Descartes når efter en utläggning fram till slutsatsen att tanken om Guds existens måste ha kommit från Gud själv. Vidare antas att denna tanke måste blivit nedlagd av ett högre väsen och att tanken måste stämma då Gud kan antas vara god och därmed inte vill bedra oss. Detta resonemang kan jämföras med det ontologiska gudsbeviset.
Enligt Descartes stöder därmed kunskapsgrunden (att jag tänker förutsätter att jag finns till) en kunskap om Guds existens: om jag kan tänka vad bara ett något fullkomligare än jag själv nedlagt i mig måste detta också vara sant.
Det är här kritiken kommer in. Många har hävdat att ovanstående resonemang innehåller ett cirkelbevis – den cartesianska cirkeln. Invändningen om cirkelbeviset tar fasta på att Descartes först påstår att Gud finns eftersom vi kan inse det genom vårt medvetande, men sedan påstår att det bara är tack vare Guds existens som vi kan bedyra sanningshalten i vårt varseblivande.
Descartes skrev några år senare (1641) ett ytterligare stort verk: Meditationer över den första filosofin i vilka Guds existens och själens odödlighet bevisas. Här upprepar Descartes mycket från sitt tidigare verk Avhandling om metoden, fast denna gång är innehållet uppställt kring sex "meditationer" och skrivet på latin i stället för franska.
Människan och den mekaniska världsbilden
Världen är enligt Descartes indelad i två delar: materiell substans (res extensa) och tänkande substans (res cogitans). Det materiella är allt som har utsträckning medan tänkandet utgår från den mänskliga (djuren saknar själ och liknas vid "automater") själen.
Det finns en skarp gräns mellan den mänskliga kroppen – människokroppen var hos Descartes en maskin, styrd av mekaniska principer – och själen, som lokaliseras till tallkottkörteln. Förmedling mellan hjärnans immateriella medvetande och de materiella sinnesorganen och musklerna skedde genom så kallade ”livsandar” som hade formen av ytterst finfördelad materia.
Sättet att skilja kropp och själ är en form av dualism. Det dualistiska har blivit en viktig utgångspunkt för synen på det mänskliga medvetandet och frågan huruvida medvetandet består av något icke-materiellt till skillnad mot övriga kroppen eller om det som andra ting är underkastat fysiska lagar. Fastän tron på en odödlig själ som omhuldades under 1600-talet inte har en plats i den moderna naturvetenskapen omnämns Descartes ofta i den pågående nutida diskussionen inom medvetandefilosofi.
Descartes lära var av högst vetenskapligt intresse och en som blev imponerad var den svenska drottningen Kristina. Hon bjöd Descartes till Sverige för att bli undervisad i filosofi, vilket denne accepterade. Olyckligtvis blev det nordiska klimatet René Descartes undergång. Han insjuknade och avled hastigt i lunginflammation.
Ontologiska gudsbeviset ett argument för Guds existens framfört av Anselm av Canterbury och senare namngivet av Kant.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi