Descartes

1596-1650

Descartes porträttRenässansens lärda män återupptäckte antiken och nedgjorde skolastikernas snusförnuft samtidigt som de ställde människan i centrum med en ny humanistisk uppfattning. Det var dock först på 1600-talet som nya väsentliga inslag på filosofins områden kom till – ett århundrade som brukar anses som det viktigaste för filosofin sedan Platon och Aristoteles dagar.

Flera stora filosofer verkade under 1600-talet och en av dessa var René Descartes. Den franskfödde tänkaren Descartes har blivit kallad ”den moderna filosofins fader” och i hans Avhandling om metoden att rätt vägleda sitt förstånd och söka sanningen i vetenskapen (1637) inleddes verkligen en ny filosofisk metod.

Här kritiserar Descartes filosofin för att hittills inte kunnat binda några sanningar utan bara producerat sådant man fortfarande tvistar om. Efter ha läst mängder av böcker inom många områden kunde Descartes betrakta sig som lärd, men beklagar sig med att detta ändå inte gett honom något tillförlitlig kunskap.

Descartes redogör vidare hur han i stället bestämmer sig för att lämna böckerna för att resa runt i världen och lära känna människorna. Planen verkställs, men inte heller detta visar sig vara vägen till kunskap och insikt.

Allting där minsta osäkerhet kan finnas förkastas och det sker ett upphöjande av tvivlet som en grogrund för vetande. Med denna skeptiska krigsföring mot antagna sanningar leds Descartes mot en punkt där ingenting tycks vara helt tillförlitligt.

Men slutligen kommer upptäckten. Eftersom han själv kunnat tänka detta och resa allt tvivel måste han själv vara något som säkert existerar; en första verklig sanning framträder: ”jag tänker, alltså finns jag” (cogito, ergo sum).

Detta bevis var något som inte kunde rubbas och det blir ett fundament att bygga vidare på för Descartes. Hans metod skulle i viss omfattning accepteras av andra filosofer, men det fanns – som vanligt – vissa invändningar.

Den cartesianska cirkeln

Oavsett huruvida det tänkande medvetandets föreställningar om världen är riktiga eller ej menade Descartes att man kan dra slutsatsen att medvetandet existerar.

Som förlängning av denna slutsats kunde det också härledas ett bevis för guds existens. Detta bevis så som Descartes lade fram det liknar i mycket det ontologiska gudsbeviset. Descartes når efter ett långt resonemang slutsatsen att tanken om Guds existens måste ha kommit från Gud själv. Vidare antas att denna tanke måste blivit nedlagd av ett högre väsen och tanken måste stämma då Gud kan antas vara god och därmed inte vill bedra oss. Därav bör våra vi också genom våra föreställningar ha möjlighet att nå säker kunskap.

Enligt Descartes stöder därmed bevis ett (att jag tänker förutsätter att jag finns till) ett andra bevis om Guds existens: om jag kan tänka vad bara ett något fullkomligare än jag själv nedlagt i mig måste detta också vara sant.

Det är här kritiken kommer in. Många hävdade att ovanstående resonemang innehöll ett cirkelbevis – den cartesianska cirkeln. Först påstår Descartes att Gud finns emedan vi kan inse det genom vårt medvetande, sedan påstår han att det bara är tack vare Guds existens som vi kan försäkra oss om sanningshalten i vårt varseblivande.

Descartes skrev några år senare (1641) ett andra stort verk: Meditationer över den första filosofin i vilka Guds existens och själens odödlighet bevisas. Här upprepar Descartes mycket från sitt tidigare verk Avhandling om metoden, fast denna gång är innehållet uppställt kring sex "meditationer" och är skrivet på latin i stället för på franska.

Förnuftet och sinnena

Descartes lägger fram en stark argumentation för att det inte är med våra sinnen utan med vårt förnuft vi förnimmer tingen. Han framställer ett exempel härom med ett stycke vax från en honungskaka. Vi kan smaka, se och lukta på vaxstycket i sin karaktäristiska form. Fast vad händer när vaxstycket flyttas närmare elden? Den förlorar då sin smak, sin form och sin doft. Men det är fortfarande ett stycke vax, fast nu är det inte längre våra sinnen som säger oss detta utan vår kunskap.

Människan och den mekaniska världsbilden

Världen är enligt Descartes indelad i två delar: materiell substans (res extensa) och det tänkande (res cogitans). Det materiella är allt som har utsträckning medan tänkandet utgår från den mänskliga själen - djuren saknar själ och liknas vid "automater".

Det finns en skarp gräns mellan den mänskliga kroppen – människokroppen var hos Descartes en maskin, styrd av mekaniska principer – och själen, där den sistnämnda lokaliserades till tallkottkörteln. Förmedling mellan hjärnan och sinnesorgan och muskler skedde medels så kallade ”livsandar” som hade formen av diminutiv materia. Descartes lära var av högst vetenskapligt intresse, fast på samma gång fanns en påtaglig problematik i hans sätt att avskilja kropp och själ.

En som blev imponerad av Descartes filosofi var den svenska drottningen Kristina. Hon bjöd Descartes till Sverige för att bli undervisad i filosofi, vilket denne accepterade. Olyckligtvis blev det nordiska klimatet René Descartes undergång. Han insjuknade och avledd hastigt i lunginflammation.


Ontologiska gudsbeviset – Ett argument för Guds existens framfört av Anselm av Canterbury och senare namngivet av Kant.

Artikelförfattare: Oskar Mark

Descartes länkar - läs vidare

Litteratur

Skrifter av Descartes

  • Världen (Le Monde) - 1630-33
  • Avhandling om metoden att rätt vägleda sitt förstånd och söka sanningen i vetenskapen (Discours de la méthode pour bien conduire sa raison et chercher la vérité dans les sciences) - 1637
  • Meditationer över den första filosofin i vilka Guds existens och själens odödlighet bevisas (Meditationes de prima philosophia in qua Dei existentia et animae immortalitas demonstratur) - 1641
  • Filosofins principer (Principia philosophiae) - 1644

Källor

Nordin, Svante. (2003). Filosofins historia. Lund: Studentlitteratur.