Descartes
Flera stora filosofer verkade under 1600-talet och en av dessa var René Descartes. Den franskfödde tänkaren Descartes har blivit kallad ”den moderna filosofins fader” och i hans Avhandling om metoden att rätt vägleda sitt förstånd och söka sanningen i vetenskapen (1637) inleddes en ny filosofisk metod.
Descartes anses som grundaren av den moderna rationalismen vars kunskapsteoretiska kärna säger att kunskap om det sanna inte följer av erfarenhet utan finns medfödd. Kunskap enligt den rationalistiska synen nås deduktivt, vilket innebär att insikter sker främst via intellektet och byggs inte upp genom erfarenheter.
Det systematiska tvivlet
Descartes kritiserade filosofin för att hittills inte kunnat binda några sanningar utan bara producerat sådant det fortfarande tvistades om. Efter att ha läst mängder av böcker inom många områden kunde Descartes betrakta sig som lärd, men beklagar sig med att detta ändå inte gett honom något tillförlitlig kunskap.
Descartes redogör vidare hur han bestämmer sig för att lämna böckerna för att resa runt i världen och lära känna människorna. Planen verkställs, men inte heller detta visar sig vara vägen till kunskap och insikt.
Allting där minsta osäkerhet kan finnas förkastas och det sker ett upphöjande av tvivlet som en grogrund för vetande. Med denna skeptiska krigsföring mot antagna sanningar leds Descartes mot en punkt där ingenting tycks vara helt tillförlitligt.
Men slutligen kommer upptäckten. Eftersom han själv kunnat tänka detta och resa allt tvivel måste han själv vara något som säkert existerar; en första verklig sanning framträder: ”jag tänker, alltså finns jag” (cogito, ergo sum).
Detta bevis, som även konstaterade att det subjektiva var säkrare kunskapsgrund än det objektiva, var något som inte kunde rubbas och det blir ett fundament att bygga vidare på för Descartes. Hans metod där kunskapen framletts av ett systematiskt tvivel skulle i viss omfattning accepteras av andra filosofer, men det fanns – som vanligt – invändningar.
Gudsbevis och den cartesianska cirkeln
Oavsett om det tänkande medvetandets föreställningar om världen är riktiga eller inte menade Descartes att man kan dra slutsatsen att medvetandet existerar.
Som förlängning av denna slutsats kunde det, enligt Descartes, härledas ett bevis för guds existens. Detta bevis liknar i mycket det ontologiska gudsbeviset. Descartes når efter ett långt resonemang fram till slutsatsen att tanken om Guds existens måste ha kommit från Gud själv. Vidare antas att denna tanke måste blivit nedlagd av ett högre väsen och att tanken måste stämma då Gud kan antas vara god och därmed inte vill bedra oss.
Enligt Descartes stöder därmed bevis ett (att jag tänker förutsätter att jag finns till) ett andra bevis om Guds existens: om jag kan tänka vad bara ett något fullkomligare än jag själv nedlagt i mig måste detta också vara sant.
Det är här kritiken kommer in. Många har hävdat att ovanstående resonemang innehåller ett cirkelbevis – den cartesianska cirkeln. Cirkelbeviset tar fasta på att Descartes först påstår att Gud finns emedan vi kan inse det genom vårt medvetande, och sedan påstår att det bara är tack vare Guds existens som vi kan försäkra oss om sanningshalten i vårt varseblivande.
Descartes skrev några år senare (1641) ett ytterligare stort verk: Meditationer över den första filosofin i vilka Guds existens och själens odödlighet bevisas. Här upprepar Descartes mycket från sitt tidigare verk Avhandling om metoden, fast denna gång är innehållet uppställt kring sex "meditationer" och skrivet på latin i stället för på franska.
Förnuftet och sinnena
Descartes lägger fram en stark argumentation för att det inte är med våra sinnen utan med vårt förnuft vi förnimmer tingen. Han framställer ett exempel härom med ett stycke vax från en honungskaka.
Vi kan smaka, se och lukta på vaxstycket i sin karaktäristiska form. Fast vad händer när vaxstycket flyttas närmare elden? Den förlorar då sin smak, sin form och sin doft. Men det är fortfarande ett stycke vax, fast nu är det inte längre våra sinnen som säger oss detta utan vår kunskap.
Människan och den mekaniska världsbilden
Världen är enligt Descartes indelad i två delar: materiell substans (res extensa) och det tänkande (res cogitans). Det materiella är allt som har utsträckning medan tänkandet utgår från den mänskliga själen – djuren saknar själ och liknas vid "automater".
Det finns en skarp gräns mellan den mänskliga kroppen – människokroppen var hos Descartes en maskin, styrd av mekaniska principer – och själen, som lokaliseras till tallkottkörteln. Förmedling mellan hjärnans immateriella medvetande och de materiella sinnesorganen och musklerna skedde genom så kallade ”livsandar” som hade formen av diminutiv materia. Sättet att skilja kropp och själ är en form av dualism.
Det dualistiska har blivit en viktig utgångspunkt för synen på det mänskliga medvetandet och frågan huruvida medvetandet består av något icke-materiellt till skillnad mot övriga kroppen eller om det som andra ting är helt underkastat fysiska lagar. Det senare går inte ihop med tron på en odödlig själ som fortfarande omhuldades under 1600-talet, men som inte har en plats i den moderna naturvetenskapen.
Descartes lära var av högst vetenskapligt intresse och en som blev imponerad av Descartes filosofi var den svenska drottningen Kristina. Hon bjöd Descartes till Sverige för att bli undervisad i filosofi, vilket denne accepterade. Olyckligtvis blev det nordiska klimatet René Descartes undergång. Han insjuknade och avledd hastigt i lunginflammation.
Ontologiska gudsbeviset ett argument för Guds existens framfört av Anselm av Canterbury och senare namngivet av Kant.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi