Meritokrati
Det var sociologen Michael Young som i boken The Rise of the Meritocracy från 1958 myntade begreppet meritokrati. Meritokratin är i hans tillspetsade tillika dystopiska framställning ett utslag av vad som sker om meriter (bestående av IQ och ansträngning) gäller som primär faktor för indelningen i elit och underklass i samhället. Vad som från början var en kritik gentemot ett skolsystem som tillämpades i Storbritannien vid bokens tillkomst har sedermera blivit ett begrepp för ett visst styrelseskick och en ideologi.
Hur meritokrati definieras och dess följder
Den allmänna betydelsen av meritokrati är ett samhälle där de med högst utbildning och främsta meriter tilldelas de högsta tjänsterna. Som kvalifikationer kommer utbildning och kompetens före kontakter och klasstillhörighet.
Kritik som framförs mot meritokratin brukar rikta in sig på dess principer som grogrund för ett elitsamhälle. Trots ett till synes gott uppsåt att belöna ansträngningar, menar kritikerna att det skapas ett skiktat samhälle där de högpresterande utgör toppen och de övriga en underställd massa som känner sig nedtryckt.
När det gäller meritokratin som styrelseform brukar det skiljas mellan två varianter: ren meritokrati där experter styr politiken och demokrati med meritokratiska inslag där experter bistår de styrande politikerna. I det första fallet gäller således inte demokrati utan ett slags elitstyre. Den svenska filosofen Per Bauhn skriver angående den rena meritokratin: ”Här frikopplas eliterna från medborgarkontroll och vad vi får då är något som påminner om den aristokratiska eran före 1789, där eliter i olika länder känner större gemenskap med varandra än med befolkningarna i sina respektive hemländer”.
Meritokrati och rättvisa
När meritokrati myntades av Michael Young var de negativa associationerna obestridliga. Begreppet har sedan dess vidgats och getts både positiva och negativa innebörder, delvis beroende på politisk ideologi.
Att samhällets ledande positioner ska besättas av personer som kan uppvisa erforderliga meriter är knappast kontroversiellt. Det som i stället blir föremål för diskussion är vilka kriterier som ska gälla för meriter och hur dessa ska rangordnas. Att införliva helt opartiska modeller för sådana kriterier sker inte utan svårigheter, om det ens är möjligt, och häri finns en underliggande risk för orättvisa.
Vad som brukar diskuteras när meritokratin avhandlas är hur väl den understödjer diverse rättviseprinciper. De som anser att meritokrati är förenligt med rättviseprinciper åberopar argument såsom att kunskap och prestationer är något som hör till personens förtjänster. Bland motskäl finns inte minst det faktum att alla inte föds lika vad gäller intelligens och därmed varierar förutsättningarna. Därtill betonas att utbildningssystemet i sig har inslag av ojämlikhet (t.ex. att vissa kunskaper premieras framför andra).
Fastän meritokrati i teorin bortser från klasskillnader framstår ändå skiljaktigheter mellan social rättvisa och meritokrati. Aspekter av sådan art berörs av John Rawls i En teori om rättvisa. Vi har alla olika naturgivna tillgångar, nämner Rawls, och ett meritokratiskt samhällssystem kommer oundvikligen förstärka en del av dessa.
För att jämlikhet inom utbildningsväsendet ska upprätthållas måste det till gränsdragningar, menar Rawls. Utan sådana kommer de minst gynnade inte kunna tillvarata sina möjligheter att skaffa sig en konkurrensmässig utbildning. Resurser för utbildning kan därmed inte fördelas ”enbart eller huvudsakligen efter vad de ger tillbaka mätt i produktiva skolade förmågor, utan också efter hur värdefulla de är när det gäller att berika medborgarnas personliga och sociala liv”.
Meritokrati kontra epistokrati och aristokrati
Meritokrati har likheter med epistokrati (kunskapsstyre där staten styrs utifrån en viss ideologi). Epistokrati ges ett exempel i Platons berömda skrift Staten där politiken bäst handhas av filosoferna. Meritokrati skiljer sig från epistokrati (eller ideokrati) då det inte handlar om visdom som filosoferna ansågs vara i besittning av i högre utsträckning än andra yrkesgrupper utan meriter, vilka kan vara baserade på begåvning och prestation. I en mer radikal utformning av epistokrati tilldelas inte alla medborgare rösträtt, utan för detta krävs ett visst kunskapsmått. Sådana implikationer utmärker dock inte meritokrati.
Näraliggande meritokrati är också aristokrati. Då handlar det inte lika mycket om grundsatserna, men väl att utfallen kan bli likartade. Fastän utbildning premieras kontra klass enligt den meritokratiska synen finns risken att klass likväl får genomslag medan den mest exklusiva utbildningen många gånger endast är tillgänglig för samhällets priviligierade.