Kommunismens ideologi
Kommunism utgör en av mest beryktade politiska ideologierna och som tillämpad praktik är den mest känd under eran Sovjetunionen 1922–1991 samt i Kina som fortfarande leds av ett kommunistiskt styre (även om det sedan ett tag finns inslag av kapitalism i Kinas politiska ekonomi).
Kommunisternas förbund var grogrunden för ideologin som växte till något mycket större, inte minst tack vare Karl Marx samverkan. Före Marx hade Wilhelm Weitling varit bland de första att framlägga kommunistiska tankegångar, vilka dock kantades av märkliga överdrifter och utopiska inslag. Det utopiska kan skönjas i hans övertygelse att förbrytare upphör att vara förbrytare under en kommunistisk samhällsordning. Vidare skulle alla bära identiska kläder och äta i gemensamma matsalar.
Karl Marx hade respekt för Weitlings rykte som agitator, men skulle kritisera honom i skarpa ordalag för hans outvecklade läror. Det fanns givetvis många inre stridigheter kring vilka läror som skulle antas, men bland de gemensamma åsikter som sedermera skulle stå som grund för kommunismen under Karl Marx inflytande var dessa centrala:
- Privategendomen ska avskaffas och ersättas med gemensam egendom.
- Likaså ska produktionsmedlen övergå i ett gemensamt ägande.
- Samhället ska bli klasslöst genom att bourgeoisien störtas och proletariatet ges en dominerande ställning.
- Religionen försvinner då den blir överflödig inom ett kommunistiskt system.
I det Kommunistiska manifestet från 1848 av Karl Marx och Friedrich Engels beskrivs hur det borgerliga samhället efterträtt det feodala, fast utan att upplösa klasskillnaderna. Manifestet bekräftar att kommunisternas ”mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.”
Oktoberrevolutionen
Under hösten 1917 skedde en revolution i Ryssland som ledde till att bolsjevikerna (som utgjorde en del av Rysslands socialdemokratiska arbetareparti) tog över makten och bildade en ny regering. Denna hade Vladimir Lenin som ordförande och gavs namnet Ryska SFSR, som några år senare övergick till att bli Sovjetunionen.
Lenin dog 1924 och makten övertogs av Josef Stalin som gjorde sig själv till diktator. Stalin skulle göra bruk av kommunismens bud på ett statligt ägande genom att skoningslöst beslagta jordbrukarnas egendom och degradera dem till statens arbetare.
Kommunismen utgjorde ett svar på alla frågor och faran med att följa en sådan ideologi är rimligtvis att mångfaldigheten blir reducerad. Även om inte kommunistiska portalgestalter som Marx och Engels förordade eller ens kunde föreställa sig Stalins grymma diktaturstat fanns ett sådant scenario immanent.
Marx politiska inlevelse som kommer till uttryck i devisen "Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt; vad det gäller är att förändra den" blev funktionellt besannad genom Lenin. Lenin gjorde med andra ord politik av kommunismen som grundare av bolsjevistpartiet och ledare av Sovjetunionen. Hans praktiska genomförande som kallats marxism-leninism bör dock ses som ett slags avart av kommunism.
Kommunismens fall
I världspolitiken utspelade sig under åren kring 1990 vad som har kallats för ”kommunismens fall”. Den främsta symbolen är att Berlinmuren rivs 1989, men denna händelse skulle inte ägt rum om inte Sovjetunionen och hela Östblocket befunnit sig i ett tillstånd av krackelering. Några av de främsta anledningarna var att ryggraden i den kommunistiska politiken, planekonomin, fungerade allt sämre och de sociala problemen närmade sig det ohållbara. På grund av Sovjetunionens bristande resurser minskade också kontrollen av det övriga Östblocket.
Detta ledde slutligen fram till Sovjetunionens fall, en avgörande historisk händelse som hörde samman med en splittring av Sovjet och med bildandet av nya självständiga stater och Michail Gorbatjovs avgång som president.
Allt detta betecknade i mångas ögon ett slut för kommunismen som en utmanare till kapitalismen. Likväl finns det fortfarande land som gäller för kommunistiska, framför allt Kina, men kommunism som ett politiskt alternativ har idag tappat mycket av sin forna tilltro då nackdelarna synliggjorts av historien.
Bourgeoisien franskt ord för borgarklass som brukar ställas i motsats till arbetarklass.
Proletariatet den egendomslösa arbetarklassen som bara kan sälja sin egen arbetskraft.