Epistemologi
Ordet epistemologi härstammar från grekiskans episteme (kunskap) och logia (lära) och handlar om vad som går att veta och hur kunskap nås. Epistemologi brukar skiljas från logik och språkfilosofi. Kunskapsteori (som används som alternativ term till epistemologi) är centralt inom filosofin sedan flera hundra år och de mest åberopade filosoferna har för det mesta efterlämnat sina ställningstagande kring detta ämne.
Vad vi kan veta är ett av filosofins grundproblem. Vi betraktar världen genom våra sinnen och kan utifrån förnimmelser göra slutledningar. Men vad hindrar att dessa är felaktiga? För även om vårt förnuft säger oss att vi kan lita till våra sinnesförnimmelser finns det utrymme för skepsis. En av de gamla filosofiska riktningarna, eller skolorna, var skepticismen som främst inriktades på det kunskapsteoretiska. Skeptikerna förnekade möjligheten av mänsklig kunskap.
Vi kan ställa frågor utan vidare, men inför svaren inställer sig följdfrågan om dessa är att lita på. En metafor för detta är att svar är ekon, med innebörden att svaren inte kan lösgöra sig från frågorna och bilda sanningar utan vad som finns är endast utläggningar av de ställda frågorna.
Probabilism beskriver uppfattningen att det endast går att nå sannolik, till skillnad från säker, kunskap. Denna inställning sammanfaller med en vanlig ståndpunkt inom vetenskapen, nämligen att alla ”sanningar” är approximativa och gäller tills vidare tills något eventuellt dyker upp som motsäger dem.
Att behandla kunskapen som endast provisorisk och bristfällig är självfallet fordrande. Det som med en term kallas fallibilism lanserar en pragmatisk syn på kunskap, där den någorlunda säkra kunskapen hellre bör eftersträvas än en kanske ouppnåelig helt säker.
Subjektiv och objektiv kunskap
Den franska filosofen Descartes är ett av de stora namnen inom filosofin och en anledning därtill är hans insatser inom det kunskapsteoretiska fältet. Hans ståndpunkt var att inför det mesta gäller osäkerhet. Men i stället för att uppge försöken att nå kunskap tog han sig an uppgiften med tvivlet som metod. Han avfärdade den ena efter den andra av påstådda sanningar som ohållbara inför sanningsprövning tills det enda som återstod av säkert vetande var insikten om den egna existensen, vilket han formulerade i den berömda satsen ”jag tänker, alltså finns jag”.
Vad han ansåg sig ha bevisat var att den säkraste kunskapen var subjektiv. Vilket kan ses som något problematiskt i sig: steget från att acceptera som förvisst den egna existensen som något sant (det finns filosofer som inte ens håller med om att detta är säker kunskap), till att finna försanthållande utanför en själv kan visa sig bli stort.
När vi betraktar ting i världen, till exempel ett bord, är det då bordets egentliga väsen vi betraktar eller är det bordet utifrån våra sinnesförnimmelser? Faktum är att det är enkelt att påvisas hur vår subjektiva upplevelse av bordet inte är detsamma som bordets egentliga beskaffenhet. Detta kan ske genom att vi antingen betraktar bordet från olika vinklar eller att vi låter olika betraktare göra det. Färgnyanserna kommer skilja sig åt och likaså kommer andra av våra sinnen visa på det osäkra hos bordets egenskaper: om vi bankar huvudet i det kommer vi uppleva ett obehag som vi tillskriver bordets hårdhet medan vi kan hoppa på det utan att känna en smärta under fötterna. Sådana omständigheter gör det svårt att tillskriva bordet kvaliteter med exakthet som kan antas vara allmänt gällande.
Filosofin skiljer sig från vetenskapen i att den inte nöjer sig med att skärskåda tingen genom mätinstrument och anta slutsatserna från dessa som tingens verkliga väsen. Från ett epistemologiskt perspektiv räcker det inte att uppställa fakta om ett föremål utifrån fysikens lagar. Frågor kommer nämligen kvarstå – som vad är föremålets inneboende natur och huruvida vi överhuvud kan bevisa dess existens.
Kunskap genom observation och kännedom
Det vi kan observera genom våra sinnen och det vi kan föreställa oss genom beskrivning är två olika områden ifråga om hur vi kan ha kunskap om vår omgivning.
Då vi frågar våra sinnen kan vi få ett annat svar än då vi frågar vår kännedom. Titta på bilden nedan och jämför de båda vågräta linjernas längd.
På nedanstående frågor kan två motsatta svar uppkomma som båda är korrekta angående bilden:
Fråga 1: Vilket av strecken upplever du är längst?
Fråga 2: Vilket av strecken är längst?
Rätt svar fråga 1: Det understa.
Rätt svar fråga 2: Strecken är lika långa.
Notera här betydelseskillnaden i hur frågorna är ställda. Den första frågan gäller vad den tillfrågade tycker när denne betraktar linjerna. Då kommer upplevelsen av linjerna sannolikt vara att den understa ser längst ut.
Den andra frågan handlar om kännedom om linjernas respektive längd. Här utfinner man svaret på annat sätt, antingen genom mätning eller redan innehavd kännedom (det senare innefattar likaså vetskap om att sinnena kan bedras när de utsätts för optiska illusioner).
Vi vet att ett flygplan är större än en apelsin. Fast om vi står på marken och håller en apelsin i handen medan ett flygplan passerar oss tusentals meter upp i luften beskriver vårt synintryck apelsinen som större. Dock är vi så förbundna med hur föremåls storlek är relativa på grund av deras avstånd från oss att vi automatiskt korrigerar våra sinnesförnimmelser.
Det är tack vare kännedom detta kan ske. Inom kunskapsteorin brukar man använda termerna a priori och a posteriori för kunskap som redan innehas och därmed är oberoende av sinnesupplevelser respektive kunskap som innehas först efter erfarenheter.
I Kritik av det rena förnuftet hävdade Kant att det vi varseblir med våra sinnen är fenomenen vi själva skapar begrepp om, det vill säga något subjektivt, medan det som objektivt existerar, ”tinget i sig” (med Kants begrepp noumenon, vilket står i kontrast till fenomenen), är något vi saknar tillgång till med vårt förnuft. Detta betraktelsesätt kallas kantianism eller objektivism.
Empirism och kriticism
För den skotska filosofen Hume fanns inte kunskap a priori. Han ansåg att bara delar av den nödvändiga informationen kunde fastställas före erfarenheten. En föreställning grundad på att all yttre kunskap är beroende av erfarenhet benämns empirism.
För Hume var inte ens matematiken kunskap a priori. Fastän matematiken vilar på allmänna principer är vi enligt Hume tvungna att erfara en matematisk sats innan vi kan uppfatta den från dess abstrakta sida.
Men för Hume var inte heller erfarenheter tillräckliga för fullständig kunskap. Han gjorde en epistemologisk begreppsindelning i intryck och idéer där idéerna utgjorde svagare reflexer av intrycken. Å andra sidan, hävdade Hume, kan vi med fantasins hjälp kombinera idéer och uppnå abstrakta tankar, vilken är en annan form av kunskap.
En annat viktigt namn i sammanhanget är Locke. Hans kritiska kunskapssyn, ibland benämnd kriticism, är baserad på empirism med tillägget att vår förmåga till kunskap genom erfarenheter är begränsad. Detta kan ställas mot den rationalistiska kunskapssynen, vilken hävdar att fullkomlig kunskap är möjlig att uppnå. En empiristisk kunskapssyn med medvetandet som ett oskrivet blad står i kontrast till idén att kunskap finns medfödd, en idé som bland annat företräddes av Leibniz.
Induktion och deduktion
En princip för att utvinna kunskap är induktion. Med en induktiv kunskapsmetod menas att utifrån inträffade händelser ställa prognoser inför sådant vi ännu inte erfarit. Ett klassiskt exempel är att vi bör förvänta oss att solen går upp även imorgon eftersom den gått upp alla andra dagar.
Den induktiva metoden leder till kunskap som för det mesta anses tillräcklig för beslut, men den kan inte leda till säker vetskap. Särskilt gäller det händelser som pågått ett tag, men inte i den omfattning att de kan härledas till bestämd lagbundenhet. Bertrand Russell använder ett exempel med en kyckling. Kycklingen har lärt sig att en person betyder mat, men en dag kan samma person betyda slakt. Han anför sedan mänskliga exempel där vi tillskriver en lagbundenhet åt sådant vi vant oss vid fast där lagbundenheten kan vara en illusion. I dessa fall är det med Russells formulering fråga om ”primitiva förväntningar”.
Säker kunskap är således inte möjlig genom induktion, men däremot en påvisa hög sannolikhet inför något desto fler gånger händelsen upprepas. Metoden är därför bättre på att beskriva kommande händelser i ett relativt kort tidsperspektiv än i ett långt. Inför man ett oändlighetsperspektiv kommer den närmast bli värdelös.
Motsatsen till induktion är deduktion. Här handlar det om kunskap som inte utvinns genom att beskåda upprepningen av många händelser utan att baserat på en eller fåtalet händelser uppställa allmänna lagar inför samma händelse framigenom. Ibland är ett fall allt som krävs för att en företeelse ska ses som allmän och som dessutom en nödvändighet, till exempel att 2 + 2 = 4. Detta kan bli en allmän sats eftersom det inte anses kunna uppstå några avvikelser.