Humanismens idéer och historia
Humanism utgår från ett fokus på det mänskliga och särskilt kunskapsinriktningar som sätter tilltro till människan framför religiösa dogmer. Själva ordet kan härledas från det latinska humanus för mänsklig.
Det humanistiska idealet uppstod under renässansen på 1300-talet och kan sättas i samband med det ökade intresset för antiken. Ett nytt bildningsideal uppstod där de antika konsterna framhölls i kontrast mot det länge dominerande religiösa inflytandet. Särskilt ämnen som gällde språk samt etik ansågs stå för det typiskt mänskliga.
Termen humanist härrör från 1400-talet och var ursprungligen en beteckning för en universitetslärare i humaniora. Humaniora är i sin tur en samlingsbeteckning på icke-naturvetenskapliga ämnen som studerar människan och hennes kultur; ämnen som räknas hit är sådana som filosofi, psykologi och historia.
Humanisten blir under renässansen personifikationen av den tänkande människan. Besläktade ideal förekom senare under 1700-talets upplysningstid därifrån begreppet "den upplysta människan" har sitt ursprung. Den ”upplysta människan” är dock inte på samma sätt förankrad i humanvetenskaper och antropologiska idéer som humanismens tänkande människa.
Det humanistiska idealet sätter inte endast tilltro till människan som tänkande varelse utan också som kännande. Det är i humanismens efterföljd deviser som "att lyssna till sin inre röst" och "att följa sitt hjärta" har präglat vår relation till oss själva och världen. Guds vilja som central vägledning får nu stå tillbaka för individens egen inre vilja. Det är ur denna tankeströmning som liberalismen blir till.
Betydelsen av humanism i allmänhet
Med tiden har humanism fått en bredare mening. Man talar till exempel om en human eller humanistisk handling som en handling bestående av medmänsklighet ledd av god etik. Redan under renässansen fanns dock en syn på humanism som något som gick utöver bildning och antropologiska vetenskaper. Det fanns en vilja att lyfta upp människans värdighet, inte minst i betoningen av hennes fria vilja i kontrast med bilden av människan som underlydande ett gudomligt väsen.
Även om den nya synen på människan som odlades vid denna tid gick emot rådande kristna ideal, inte minst genom upphöjelsen av klassiska texter som tillkommit före kristendomen, handlade det inte om gudsförnekelse. Ibland kunde humanistisk och teologisk lära sammanlöpa i olika former, som i ”kristen humanism” företrädd av Erasmus av Rotterdam.
Kritik mot humanismen
Under 1950-talet skulle strukturalismen uppstå och rymma en kritik mot den humanistiska synen. Strukturalister som Jaques Lacan och Lévi-Strauss menade att människan framför allt var en produkt av sin omgivning. Hon var styrd av teknologin och språket var oberoende av människan.