Renässansfilosofer
Renässansfilosoferna befattade sig egentligen med grammatik i högre grad än filosofi och deras tänkande var antingen genomsyrade av Platons eller Aristoteles läror. Likaså anslöt de sig antingen till Augustinus eller Thomas religionsfilosofiska synsätt. Renässansfilosoferna bidrog i ringa grad till den teoretiska filosofins ämnen, vilket gör att deras fokus på människan, moralen, politiken och religionen främst är av kulturell och idéhistorisk betydelse.
Den vurm för antikens lärdom som uppstår på 1300-talet och förknippas med renässansen markerar ett avsteg från den kristna sfären. Den kännande och tänkande människan blir ett ideal och betecknade humanismen.
Före renässansen fanns en idé inom den judisk-kristna världen att inte söka efter varje sanning då det ansågs som en synd. Det går tillbaka på myten om kunskapens träd med dess förbjudna frukt. Under medeltidens kristna morallära betecknade termen curiositas den syndiga böjelsen för att söka kunskap.
I den kristna medeltida synen var kunskapen fast i det auktoritära i form av läror ur böcker. Det var skrifterna som kunskapen gick tillbaka på, vilka skulle förmedlas av godkända uttolkare. Att skrifterna var gamla sågs inte som en ofullkomlighet utan gav dem tvärtom en större tyngd. Med renässansen förändrades synsättet och auktoriteten hos de gamla lärorna bestreds. Det ledde också till en ny uppfattning hos människan: hon kunde skapa utveckling och nya framsteg tycktes tillhöra framtiden.
Nikolaus Cusanos
1401–1464
Tyskfödde Nicolaus Cusanus studerade bland annat filosofi och juridik i italienska Padua, vilket ledde till en påbörjad juridisk bana innan han slutligen blev biskop. Cusanos ägnade sig också åt astronomi och matematik och har kommit att räknas som en av de första renässansfilosoferna.
Hans tänkande utgick från den medeltida mystiken, men skulle därutöver omfamna tankar som snarast hörde renässansen till. Cusanos framlade en skeptisk kunskapssyn då han ansåg att vi blott kunde närma oss verkligheten, inte få en full uppfattningen om den. Därmed förblev våra ord, begrepp och föreställningar endast delvis adekvata.
Marcilo Ficino
1433–1499
Som filosof och humanist framlade Ficino idéer om hur filosofi och kristen lära kunde förenas. Hans kärleksfilosofi skulle influera poeter och på ett mer allmänt plan influera renässansens syn på kärlek.
Pico della Mirandola
1463–1494
Pico della Mirandola var en italiensk humanist och filosof vars Talet om människans värdighet har framhållits som "Renässansens manifest".
Mirandola skulle anklagas för kätteri efter utgivningen av verket Conclusiones Philosophicæ Cabalisticæ et Theologicæ, i vilket han introducerade sina kabbalistiska konklusioner, influerade av den judiska mystiken.
Människan står i centrum och är enligt Mirandola förvandlingsbar från de lägsta existensformerna till de högsta.
Erasmus
1469–1536
Erasmus av Rotterdam prästvigdes i unga år och undervisade i teologi. Men för eftervärlden är han ihågkommen som en av renässanshumanismens mest produktiva skriftställare och särskilt för den satiriska Dårskapens lov från 1511.
Erasmus framstod som en reformist och ville se sin samtid fostras med humanismens ideal och beaktande av fromhet.
Giordano Bruno
1548–1600
Giordano Bruno som föddes södra Kungariket Neapel var en teolog och filosof som blandade mystisk religiös lära med tidig kosmologisk vetenskap. Han var influerad av antika filosofer samt av bland andra renässansfilosofen Cusanos. Som samtida med Kopernikus påverkades han av dennes heliocentriska världsbild, men Bruno lade fram idéer var ännu vildare om ett oändligt universum utan centrum.
Bruno brändes på bål av inkvisitionen i Rom 1600. Hans vetenskapliga läror bidrog till hans fördömelse, men vad som spelade in i hög grad var hans animism och förordande av andra mystiska läror vars världsuppfattning stred mot kyrkans dogmer.