Thomas av Aquino
Thomas av Aquino som levde under 1200-talet var en av medeltidens viktigaste teologer och skolastiker. Han föddes i staden Roccasecca i mellersta Italien, utbildade sig vid universitetet i Neapel varefter han inträdde i dominikanerordern.
Thomas, i sin tur påverkad av Augustinus, utformade en syntes av kristendom och filosofi. Den utmynnade en katolsk lära som småningom gavs auktoritet inom den romersk-katolska kyrkan (Thomas kanoniserades för övrigt 1323 och fick därmed helgonstatus).
Skolastik och teologi
Filosofin som varit oberoende av religionen under antiken skulle under medeltiden bli underställd religionen. En strömning som uppstod var skolastiken som handlade om att förena den kristna tron med den aristoteliska filosofin.
Teologi fanns som begrepp redan hos Aristoteles, vilket bidrog till att den aristoteliska läran blev mycket inflytelserik under senmedeltiden. Den innefattade teorier kring hur och varför en gud kunnat skapat världen. Fast då antikens tänkare förutsatte ett oändligt vara kunde en gud på sin höjd ses som en samordnare av kaos och inte en skapare av alltet. Under medeltiden får teologin dogmatisk karaktär underställd idén om den kristna guden som alltings skapare.
Thomas av Aquinos inflytande vilar främst på de två verken Summa contra Gentiles (1258–64) och Summa Theologica (1265–72). I de teologiska verken framgår en dualistisk kunskapssyn. Den rationella kunskapen skapas hos förnuftet, men allt kan inte fattas med förnuftet och dessa ting kan endast tillägnas med hjälp av uppenbarelsens tro.
Likt Anselm gjort drygt 100 år tidigare framlade Thomas ett försök till gudsbevis. Medan Anselm använde det ontologiska argumentet (Gud existerar då vi kan föreställa oss honom), framför Thomas huvudsakligen kosmologiska argument som bygger på att allting måste ha en orsak och går tillbaka på Aristoteles och dennes begrepp kring rörelse och rörare. För att något över huvud ska kunna ske måste det finnas en första "orörlig rörare" och detta är enligt Thomas en del av beviset att Gud existerar medan Gud är det enda självorsakande tinget.
Thomas ett gudsbevis sker genom logisk bevisföring i form av "de fem vägarna":
- Rörelseargumentet som stöder sig på Aristoteles idé att all rörelse måste ha en orsak och orsakskedjan måste ha en första orsak, av Thomas identifierad som Gud.
- Orsaksargumentet som stöder sig på att allt som existerar måste ha en orsak och det måste således finnas en första orsak, vilket identifieras som Gud.
- Nödvändighet och kontingens som stöder sig på att allting inte kan vara kontingent (tillfälligt varande) eftersom då skulle det funnits en tidpunkt utan något varande. Därav måste det funnits ett nödvändigt vara som alltid existerat, vilket identifieras som Gud.
- Grader av fullkomlighet som stöder sig på att vi kan observera grader av fullkomlighet i avseende av sådant som godhet, vilket implicerar en godhet av absolut grad, vilket bör utgöras av Gud.
- Ordning och ändamål som stöder sig på att världen i hög grad vilar på naturliga system och fysiska lagar som både verkar ha ett syfte och en ordning och därmed implicerar en intelligent ordnande kraft – Gud.
Framställningen av Gudsbeviset har uppenbarligen sinnrika inslag, men motargument saknas för den skull inte. Exempelvis kan det inte uteslutas att allt som existerar uppkommit utan en bakomliggande orsak, vilket innefattas av teorier baserade på Big Bang-modellen av universums uppkomst. På logiska grunder kan slutledningen om Gud som den första orsaken bemötas med motfrågan om vad som var orsaken till Gud.
Inflytande och fortsatt ställning
Thomas insatser skulle få stort inflytande på den medeltida teologin under lång tid. Med tiden stod det likväl klart att en förening mellan filosofi och religion var ogörlig. Fast även om tänkanden skulle ta nya vägar under renässansen och de följande seklen med dess vetenskapliga utveckling har
Thomas av Aquino förblivit ett centralt namn i idéhistorien.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi