Vad är rättvisa?
Frågan om hur rättvisa kan uppnås spänner över en mängd politiska och etiska områden. Som kommer att framgå är rättvisans praktik komplicerad och att uppnå en för alla parter tillfredsställande rättviseprincip är kanske ouppnåeligt.
Rättviseprinciper
Då det i det närmaste är omöjligt att utpeka en universell rättvisa är en metod att framställa principer, vilkas vägledande uttryck för rättvisa betonar olika inslag. Dessa är tre huvudsakliga rättviseprinciper som återkommer inom moralfilosofisk diskurs:
- Jämlikhetsprincipen – att alla ska få lika mycket.
- Behovsprincipen – de med störst behov får mest.
- Förtjänstprincipen – de som gjort sig mest förtjänta får mest.
Principernas tillämpningar är inte givna eftersom det går att ställa argument och motargument hur dessa ska tolkas och verkställas.
Förtjänstprincipen
Enligt denna princip ska mest resurser tillfalla de som förtjänar dem mest. Möjligheter till hög utbildning och högt uppsatta samhällspositioner bör tillfalla de med störst talang. Inga ska missgynnas på grund av hudfärg, kön eller klasstillhörighet men därutöver råder fri konkurrens.
Men frågan om vilka som gjort sig mest förtjänta är inte nödvändigtvis lätt besvarad. Är det de som arbetat hårdast, längst tid eller visat sig mest kompetenta? Förtjänstprincipen tenderar att ligga i linje med meritokrati, vilket enligt många är ett system med inbyggda orättvisor.
Att hävda att de som tjänar mycket i allmänhet är förtjänta av det kan ses som en inskränkt uppfattning som bortser från olikheter i faktorer som befinner sig utanför snäva kategorier som hudfärg, kön och klass. En av dessa primära faktorer är medfödd intelligens. Det är svårt att hävda medfödd intelligens som något man gjort sig förtjänt av. Det räcker alltså inte att avlägsna sociala ojämlikheter för att uppnå fullständigt rättvisa förutsättningar mellan samhällsindivider. Därför är förtjänstprincipen allena knappast tillräcklig för att garantera ett rättvist samhälle.
Behovsprincipen
Behovsprincipen står i kontrast med förtjänstprincipen. Här handlar det om att omfördela med målet att kompensera missgynnade parter. Missgynnade parter är från ett socioekonomiskt perspektiv primärt utsatta grupper i samhället som växer upp under förhållanden där mindre ekonomiska resurser finns. Men det kan också röra sig om begåvningssvaga individer.
En mängd frågar är behäftade med hur kompensationen ska genomföras och hur rättfärdiga dess olika möjliga utfall är. Som vi ska se är det inte problemfritt att skapa en rättvis omfördelning. För att tydligt illustrera detta ska ett tillspetsat scenario användas. Ska den som har lite pengar, men uppvisar en slösaktighet få tillförsel av medel mer frekvent än en annan med samma utgångsläge, fast som är mer sparsam? Det slösaktige har uppenbarligen större behov på grund av sin slösaktighet.
Kanske bör inte behovsprincipen tillämpas villkorslöst? Med införandet av krav uppstår färre situationer där den kan missbrukas. Eller är det orättvist att mot den slösaktige som kanske har medfödda anlag till slösaktighet. Motfrågor som denna visar att det kan uppställas nya aspekter, vilket i stort utmärker den moraliska diskussionen om vad som kan tänkas vara befogat ur rättvisesynpunkt.
Ska den som inte anstränger sig alls för att förbättra sina kunskaper eller behålla sina pengar få minskad kompensation? Eller ska även lättja vara föremål för kompenseras? Var ska gränsen gå mellan personers naturgivna och (åtminstone delvis) självförvållade missgynnade positioner?
Varför behovsprincipen svårligen kan ses som ett optimalt tillvägagångssätt för att garantera ett rättvist samhälle är att den är låst till kompensationsmodeller, vilket gör den odynamisk. Som Rawls framfört med sin differensprincip kan en viss snedfördelning vara gynnsamt totalt sett. Om de som gynnats på grund av medfödd talang ges resurser att blomstra kan frukterna komma andra i samhället till dels. Differensprincip bygger på att de med talang kan få särskilda resurser på vissa områden, men bara så länge deras bedrifter spiller över på de sämre lottade i samhället och skapar gynnsamma förutsättningar på många håll samtidigt.
Jämlikhetsprincipen
Jämlikhetsprincipen handlar om att resurser och möjligheter ska fördelas lika mellan samhällets individer. I praktiken innebär detta att varje person får samma mängd av sådant som utbildning, sjukvård eller ekonomiska resurser.
Att samhället ska erbjuda lika möjligheter innebär inte ett krav på att alla ska få lika löner. Det centrala är att det i ett utgångsläge funnits lika möjligheter för envar att få utbildning och konkurrera om samma yrkespositioner. Ingen ska missgynnas på grund av hudfärg, kön eller klasstillhörighet.
Enligt detta synsätt är inkomstskillnader inte orättvisa eftersom alla har fått samma möjlighet från början. I praktiken är det likväl sällan fallet att alla verkligen har samma möjlighet. Även om det inte råder inskränkningar av rättigheter för någon grupp i samhället finns det, som omtalats ovan, alltid ytterligare skillnader mellan människor, inklusive sådana som påverkar envars möjlighet till en välbetald position i yrkeslivet.
Jämlikhetsprincipen skiljer sig från behovsprincipen genom att den inte tar hänsyn till individuella skillnader genom att vilja omfördela resurser i form av kompensation.
Den skiljer sig samtidigt från förtjänstprincipen genom att inte belöna insats och prestation.
Skiljelinjerna är dock i många fall diffusa och det är således inte givet när jämlikhetsprincipen ska skiljas från behovsprincipen och förtjänstprincipen. Enligt jämlikhetsprincipen ska till exempel resurser fördelas lika, men hur ska detta ske utan inslag av kompensation? Ett konkret exempel med avsaknad av kompensation är att alla elever får lika mycket undervisningstid, oavsett om någon har lätt för sig och en annan har svårt.
Som nämndes innan belönas inte insats och prestation enligt jämlikhetsprincipen. Men detta borde i så fall innebära att inget betygsystem används. Här sker en uppdelning mellan formell jämlikhet (betyg förekommer då det ses som neutralt eftersom det mäter vad man gör av resurser, såsom undervisningstid, som anses vara lika fördelade mellan elever) och strikt jämlikhet (betyg förekommer inte om det leder till ojämlikhet). För att ytterligare illustrera skillnaden gäller summariskt att med formell jämlikhet tillämpas lika behandling och med strikt jämlikhet tillämpas lika utfall.
Som för samtliga principer är det ofta en fråga om hur de ska tolkas och ofta tycks jämlikhetsprincipen vara överlappande med både behovsprincipen och förtjänstprincipen.
Argumenten mot att jämlikhetsprincipen inte garanterar rättvisa är främst att den förbiser individuella behov (som förtjänstprincipen tar upp).
Är rättvisa omöjligt?
Som framgått har rättviseprinciper för- och nackdelar. Medan den ena kan framstå mer attraktiv av vissa är det problematiskt att hävda att en princip medför fullkomlig rättvisa.
Vad som tilläggas är att rättvisa positioner mellan individer blir än svårare att åstadkomma för varje ytterligare parameter som beaktas. Till exempel utelämnas preferenser ofta i diskussioner som rör rättvisa baserat på övergripande principer. Bortom frågan att uppnå jämlikhet i absoluta mätbara kategorier, som privatekonomi och resurser som sjukvård, kan det också handla om hur individer kan tillvarata sina särintressen.
Till exempel är arbetet en grundläggande inrättning i samhället i form av motprestation för att erhålla sådant som kan köpas med pengar. Moralfilosofiska diskussioner om rättviseprinciper som behandlar gemensamma intressen kommer inte innefatta människors eventuella antipatier gentemot lönearbete. Men ska ambitionen riktas mot en fullständig realisering av rättvisa är det nödvändigt att även subjektiva områden inkluderas.
En del anser en motvilja i sig självt vara omoraliskt. Men en sådan uppfattning kan ses som inskränkt då vi inte väljer våra preferenser – notera skillnaden mellan att anse sig stå över andra och tycka att andra bör arbeta åt en och att inneha en afiloponistisk läggning där arbete är behäftat med minskat välbefinnande.
Eftersom det redan är svårt att uppnå en rättvisa kring parametrar som i hög grad är mätbara är det uppenbart att införliva preferenser i en rättviseprincip är mycket svårt.