Vad är en god människa?
I frågeställningen om vad som är en god människa framstår en mängd perspektiv varav några bär på motsägelsefulla inslag. Frågans enorma vidd spänner från det subjektiva och människonaturen till det metaetiska och då huruvida godhet existerar ur en objektiv synpunkt.
Är vi goda av naturen?
Om vi är skapade, det vill säga genom den evolutionära processen, att vara goda borde det finnas en ändamålsenlighet i att vara god. Det kan vara ändamålsenligt att hjälpa någon i den egna gruppen, men om vår omsorg sträcker sig till att hjälpa även andra övergår det till en gärning som inte styrs av det ändamålsenliga.
I essän Om godheten anför den svenska författaren Willy Kyrklund som exempel där någon hjälper en åldring inom den egna gruppen och tillstår att detta däremot inte är något givet ändamålsenligt. Ändå kan man tänka sig att detta beteende är något vi utvecklat och då måste det således skett utanför det ändamålsenligas ramar. Kyrklund resonerar om dettas tillblivelse:
Den nya inställningen uppträder i antikens slutskede, när idealismen segrar och godheten utvecklas från att beteckna en viss sorts beteende till att bli en överindividuell idé med autonom existens. Godheten har nu vuxit förbi icke blott flockgränsen och den särskilda goda gärningen, den har frigjort sig från varje samband med individens personliga välfärd, den har renats och blivit idealism.
Några belägg för att en ny fas i den mänskliga godheten uppstått under den sena antiken är svårt att fastslå, men tesen att den icke ändamålsenliga godheten framvuxit i ett ideal är en intressant tanke. Denna sorts godhet har – under vissa premisser – således blivit normativ.
Fast det hindrar inte alternativa förklaringsmodeller. Att hjälpa mindre ”nyttiga” individer i gruppen eller individer utanför den egna gruppen kan ha en ändamålsenlighet på ett annat, psykologiskt plan. Om den goda handlingen generellt får oss att känna oss bra kan den ha utvidgats från det rent objektivt ändamålsenliga.
Aspekten av att goda handlingar får oss att må bra leder in på frågeställningen om godhet ska jämställas med självuppfattning, vilket tas upp nedan.
Exsterar ren godhet?
Hur godhet ska definieras är inte givet. En vid definition skulle kunna vara att goda handlingar är sådana som gynnar andra varelser. En snävare definition skulle kunna vara att goda handlingar är sådana som gynnar andra varelser utan inslag av egenintresse. Det senare inordnar sig i kategorin "ren godhet".
Det kan vara svårt att utröna när egenintresse finns med i bilden. Om vi till exempel stöder bekämpningen av plastföroreningar i havet kanske idén blivit väckt då vi sett havssköldpaddor som fastnat i fiskenät. Vi gör således en ekonomisk uppoffring för andra varelsers skull, men sker denna uppoffring helt utan tanken på att ekobalansen i den värld där vi lever också i förlängningen kan påverka oss själva? I vår goda handling att stödja insatserna för minska plastföroreningarna i haven finns det måhända ett rationellt inslag, nämligen att sidoeffekten också kan gynna oss själva. Detta förtar självfallet inte handlingens altruistiska värde, men i frågan om det rör sig om en fullt oegennyttig handling är det en aspekt att begrunda.
Samspelet mellan gott och ont
I August Strindbergs kammarspel Spöksonaten utsägs i en scen: "Vi är stackars människor, det vet vi; vi ha brutit, vi ha felat, vi som alla. Men vi är icke de vi synas, vi är i grunden bättre än vi själva, eftersom vi ogillar våra förseelser."
Det går knappast att säga att människan antingen är god eller ond. Hur skulle en människa som enbart kan hysa godhet kunna betrakta och fördöma ondska? En enkom god människa skulle svårligen kunna föreställa sig ondska och vice versa. Hos varje människa är därför ont och gott oupplösligt förbundna. Mellan dessa sidor utspelas en ständigt pågående kamp.
Vi är vare sig oskrivna eller färdigskrivna blad. Snarare är vi produkter av erfarenheter och influenser, vilket påverkar hur vi handlar. Handlingar ska heller inte tas som intäkt för godhet eller ondska. Säkert är att en god människa kan göra både gott och ont. Goda intentioner utfaller inte nödvändigtvis till det godas favör. Bristande kunskap kan medföra lika mycket ont som onda intentioner. Något som framföder en av många sidofrågor: finns det en skyldighet att ha kännedom på området inom vilket man agerar med tanke på att ens handlingar inte ska utfalla på ett sätt som för med sig negativa aspekter för de involverade?
Våra moraliska plikter
Vilka moraliska dygder måste vi vidmakthålla för att kalla oss goda? Det faller på vårt moraliska ansvar att vara åsidosätta egenintresse, men till vilken grad kan det krävas av oss att vi gör avkall på våra egna intressen för andras skull? Och kan godhet överhuvud vara en plikt, övergå inte den goda gärningen så fort den blir regelmässig från omsorg till ändamålsenlighet?
Frågan kan konkretiseras genom att anföra tillspetsade exempel. Ett sådant exempel är där man måste välja mellan sin egen död och flera andras. Att strikt följa en opartisk princip tycks medföra att man måste välja sin egen död. Det är från ett opartiskt perspektiv svårt att motivera varför ens eget liv skulle vara mer värt än ett flertal andras. Men är en sådan etisk kod verkligen vad som bör krävas av vår moraliska opartiskhet?
I boken Rätt och fel pekar författarna James och Stuart Rachels på hur sådana självuppoffrande handlingar kan betecknas som ”moraliskt överkvalificerade” och därmed faller utanför vad som kan anses vara vår plikt. Frågeställningens svar visar – om man går med på dess argumentation – att fullkomlig opartiskhet i altruistisk bemärkelse är svår att tillämpa i praktiken.
Det behöver inte betyda att en strävan mot opartiskhet är gagnlös. Argumentationen i nämnda exempel implicerar att om den moraliskt rätta handlingen grundas i det opartiska måste det bygga på en överensstämmelse mellan olika aktörers handlingar. Men det är orealistiskt att tänka att det skulle finnas en uppgjord överenskommelse om att man i en sådan situation ska offra sig själv som sedan omsattes i praktiken. Om några väljer en stor självuppoffring i ett läge där andra inte gör det uppstår en moralisk ojämnvikt.
Kan samma krav ställas på alla?
En svårutredd fråga är i vilken grad vi bör hysa förståelse för dåliga handlingar hos personer som befinner sig i disharmoniska livssituationer. Är det berättigat att kräva goda handlingar av personer som själva utsatts för dåliga handlingar eller som genomgår psykiskt lidande?
Den som erfarit en olycklig barndom kan som vuxen befinna sig i ett känslomässigt stadium där viljan att göra gott är begränsad. Den olyckliga uppväxten kan ha inneburit att personen förlorat sin tillit inför omgivningen och är benägen att vända sig bort från sina medmänniskor. Då sådana förluster av tillit kan vara svåra att reparera under livets gång finns det också försvårande omständigheter i att anamma rättsinnighet.
De som orsakats oförrätter och blivit offer blir ibland i ett senare skede hämnare. Men att kunna undvara att utdela hämnd är ofta en moralisk dygd. Hämnden återställer sällan rättvisan utan är snarare ett uttryck för vrede där offret med sin hämnd försöker övertrumfa sin vedersakares gärning.
Altruismens skenbara och hämmande inslag
En del i att vara en god människa konstitueras av att visa andra omtänksamhet genom att likställa deras behov och rättigheter med sina egna. Det goda i en handling behöver dock inte avspegla en altruistisk intention. Den som hjälper någon över gatan för att få omgivningens gillande agerar samtidigt i egenintresse. Likaså kan en funktionellt god handling utföras som led i ett slags självbeundran eller i syfte att stämma in i självidentiteten. Egennyttiga motiv kan således influera vad som skenbart är altruism.
Ett annat scenario är där den goda handlingen uppstår ur en uppriktig vilja inför för dess altruistiska verkan, men förhindras av att den som hyser en önskan att uträtta den hämmas. Den som uppfattar ett behov hos en medmänniska att få hjälp över gatan kanske avstår att bistå av skäl som att denne känner sig rådvill eller skamsen inför handlingen.
Den sociala faktorn på sättet den är konstruerad kan påverka hur gärningar uppfattas, till exempel genom att skymma intentioner hos individer. Därför uppfattas ofta utåtriktade och välartikulerade människor som mer sympatiska än de med motsatta egenskaper.
Dessa omständigheter visar att det kan vara problematiskt att använda mänskliga handlingar som underlag för att bedöma godhet.