Har vi skyldighet att hjälpa andra?
Har vi en moralisk plikt att hjälpa andra? En del anser att vi inte har förpliktelser mot andra människor (ett synsätt som kallas etisk egoism), medan andra får dåligt samvete av att inte dela med sig.
En altruistisk etik hävdar att man bör försöka hjälpa och balansera resurser. Om man frångår den fullständigt självuppoffrande människan så kan man ta stöd i vardagsmoralen som hävdar att även om det inte är rimligt att eftersträva fullkomlig utjämning, det vill säga att ge bort pengar tills andra har lika mycket, bör vi i alla fall i någon försöka hjälpa behövande.
Ett vanligt exempel som används när det gäller vår skyldighet att hjälpa andra ur moralisk synpunkt illustreras med en person som passerar en damm där ett barn ramlat i och utan dennes hjälp troligtvis omkommer.
Detta är ett exempel där enigheten kring den rätta handlingen är stor. Få anser att personen inte har en skyldighet att rädda en medmänniska givet 1) den relativt lilla uppoffringen som krävs och 2) det finns ingen annan som i detta fall kan rädda barnet.
I andra scenarier är handlingslinjen inte självklar och dilemman uppstår. Som när det gäller att hjälpa behövande människor i andra länder.
Har vi en skyldighet att hjälpa människor i fattiga länder?
Fastän vi upprörs över svält och andra umbäranden är det sällan vi bidrar med en insats. Anledningarna att många avstår kan vara att människor i andra länder befinner sig långt bort från ens intressehorisont och/eller att man inte anser det är ens åliggande. Ytterligare andra använder argument som att de inte kan lita på att pengarna (vid donationer) verkligen når de behövande.
Vi konsumerar varor till oss själva som inte är nödvändiga för våra grundbehov medan människor i andra länder saknar möjlighet att äta sig mätta.
Peter Singer ger en längre utläggning av detta i sin bok Praktisk etik som han illustrerar med exempel. Till att börja med gör han åtskillnad mellan då vi direkt vållar en annans död och då en annan dör på grund av vår uteblivna hjälp. I det förra fallet är vi direkt ansvariga, men i det andra exemplet är vår ansvarsgrund betydligt mer svårutredd. Även om vi inte medverkat till andras svält är det förvisst så att vårt val att inte välja att hjälpa (med ekonomiskt bistånd) innebär att svälten tilltar och leder till dödsfall.
Singer går så långt att han ifrågasätter om det är så stor skillnad mellan dessa situationer: ”Tanken att vi är direkt ansvariga för dem vi dödat men inte för dem vi inte hjälper vilar på en idé som kan ifrågasättas och kanske måste baseras på en tvivelaktig teori om rättigheter.” Och han gör en provocerande liknelse i det att inte hjälpa de fattiga ”skulle kunna jämställas med att döda någon som ett resultat av vårdslös bilkörning”.
Ett dilemma med att låta hjälpandet av andra bli ett moraliskt krav är att det sedan blir svårt att dra gränslinjer kring storleken av den hjälpandes ekonomiska stöd. Det finns ofta utrymme för den i-landsmänniska som hjälper att utöka sina uppoffringar, men ska den moraliska plikten inte vara uppnådd förrän uppoffringarna nått sin maximala potential? Och om den är det, hur ska det fastställas vad som är en rimlig nivå av uppoffring?
Singer menar att både invånare och stater i industriländer borde ge mer av överblivet kapital. Bland annat med motiveringen att det som många i västvärlden spenderar på överflödiga lyxartiklar skulle kunna rädda någons liv i ett fattigt land där levnadskostnaderna och den minimala kostnaden för överlevnad är betydligt lägre.
Han redogör också för myntets andra sida och pekar på vad han anser som den allvarligaste invändningen mot argumentet att vi har en skyldighet att hjälpa andra. Detta är faktumet att den främsta orsaken till fattigdomen är överbefolkning och genom ekonomiska bidrag ökar befolkningen än mer.
Från ett annat perspektiv skulle man kunna peka på att världens matproduktion skulle kunna effektiviseras, till exempel genom att minska djuruppfödning till förmån för att använda spannmålet direkt i stället för som djurfoder.
En annan fråga är de miljöutsläpp från främst rika länder som drabbar fattiga länder. Singer beskriver på följande sätt denna uraktlåtenhet att ta ansvar för klimatpåverkningar och dess effekter: "Det vi gör mot främlingar i andra samhällen just nu är därför mycket allvarligare och har långt större spridning än den skada vi skulle göra om vi hade för vana att emellanåt skicka ut en grupp krigare för att skövla och plundra en eller två byar".
Anledningen att västländerna har en annan syn på saken är att skadan som vållas sker indirekt. Singer poängterar dock skyldigheten att återställa vad som förstörts med parallellen till att en fabrik vars avfall förorsakat nedsmutsning har skyldigheter att återställa skadan.
Skyldighet att hjälpa framtida generationer?
Vad är vårt ansvar gentemot kommande generationer människor? Detta är en aktuell fråga idag med tanke på klimat- och miljöfrågan. Människans avtryck på planeten är numera avsevärda nog att riskera framtiden för den egna arten. Den tyska filosofen Hans Jonas bok Ansvarets princip (1979) föregrep en sådan framtidsetik genom att belysa ansvarsfrågan kring vad människans tekniska framsteg och nya konsumtionsmönster för med sig i form av långsiktiga effekter. Det vi gör idag har konsekvenser av helt andra slag än vad som gällt för generationer längre tillbaka i mänsklighetens historia.
Det är svårt att bestrida att vi har ett moraliskt ansvar inför våra kommande generationer. Samtidigt är det svårt att sätta upp etiska riktlinjer då vi har att göra med skyldigheter inför hypotetiska människor. Vilka rättigheter kan tilldelas människor som inte finns?
En term som används av Peter Singer är kontraktsmodellen, vilket är konsekvenserna av det samhällskontrakt som rent metaforiskt kan ses instiftat mellan människorna. Vi har ett kontrakt – även om det inte existerar som ett papper – att respektera den andras liv, egendom och så vidare. Är detta något som rent etiskt bör överföras på de människor som ännu inte existerar men en dag kommer ta vid i det vi efterlämnat?
Strikt sett till kontraktsmodellen har vi inte några skyldigheter eftersom denna modell baseras på ömsesidighet och någon sådan kan per definition inte existera utan två parter. Singer menar dock att kontraktsmodellen inte bör tillämpas i detta fall med motiveringen att ”ingen teori om moralens ursprung tvingar oss att basera vår moral på ömsesidigheten”.
Singer presenterar förhållningssätt i frågan om hur nästkommande generationer kommer beröras av vår påverkan på klimatet. Den ena linjen refereras ibland till som ”Fortsätt som förut” och den andra är ”Hållbarhet”. Det första alternativet skulle ge oss, våra barn och barnbarn en hög standard och bra livsvillkor, men kommande generationer skulle successivt få det avsevärt sämre. Den andra linjen skulle däremot ge oss, våra barn och barnbarn en något sämre standard kontra ”Fortsätt som förut”, men kommande generationerna skulle få det avsevärt bättre under mycket lång tid. Nettovinsten (för att använda ett utilitaristiskt begrepp), ger alltså klar övervikt till andra linjen.