Utilitarism
Utilitarism är en gren inom filosofin som är inriktad på etik och moraliska frågor. Namnet utgår från latinets utilitas som betyder nytta (en alternativ term är utilism). Utilitarism har därför ibland förenklat kallats "nyttofilosofi".
"Största möjliga lycka för det största möjliga antal människor", är något av en utilitaristisk maxim. Från denna utgångspunkt blir ett moraliskt riktigt handlande det som medför positiva värden till många. Den kallas ibland konsekvensetik då det är konsekvenserna av en handling som avgör om handlingen ska anses bra eller dålig.
Den engelske filosofen Jeremy Bentham betraktas som utilitarismens upphovsman, även om han inte myntade termen. Bentham införde idén att handlingar skulle värderas efter hur stor mängd lust i förhållande till olust de medförde. Benthams användningen av begreppet "lust" för lycka och nytta har lett till att hans moralfilosofi kallats hedonistisk utilitarism. Denna form av utilitarism har ofta setts som otillräcklig och även missvisande då uppfyllande av lust i form av tillfälligt välbefinnande inte nödvändigtvis är förenligt med människors främsta mål.
Den hedonistiska inriktningen har skiljts från andra som betonar värden vid sidan av det lustfyllda. I stället för lust betonas en välfärd som kan uppfyllas genom "upplysta" preferenser. En svårbesvarad fråga som då inställer sig i strävan mot det utilitaristiska målet är vilka dessa preferenser är.
Kanske än mer central för den utilitaristiska etiken var John Stuart Mill vars essay Utilitarism (1861) fick otroligt genomslag och citeras alltjämt från. Mill breddade idén om nyttoprincipen till det politiska och sammanförde den med liberala tankegångar.
Argument för och mot utilitarism
Utilitarismen har haft stor inverkan på filosofi och samhällsdebatt. Den har setts av många som ett moraliskt rättesnöre som kan appliceras på storskalig nivå. Inom ett samhälle är välbefinnande och välfärd två centrala mål och utilitarismens principer tycks ordnade på ett sätt som kan befrämja bådadera.
Att följa utilitaristiska kriterier fullt ut och i varje enskilt fall kan leda till absurda konsekvenser. En av flera hypotetiska situationer som framförts gäller återbetalning av lån. Om den som ska betala tillbaka lånet tänker utilitaristiskt kan denne måhända finna att återlämnandet inte gagnar den största nyttan och att det är bättre att ge pengarna till någon mer behövande. På grund av dylika fall anser vissa att det i stället bör ske en indirekt tillämpning av utilitarism där en uppsättning regler införs för att undvika orimliga slutsatser.
En fördelaktig sida av nyttofilosofin är dess konsekventialism, som till exempel medför att utpekade grupper i samhället inte döms på godtyckliga grunder om det inte kan påvisas vilken slags onytta de utgör för majoriteten människor. Utilitarismen skapar därför neutrala riktlinjer kring vad som är moraliskt försvarbart utifrån den gemensamma nyttan i stället för andra värdegrunder, till exempel religiösa.
Likväl kan utilitarismen fungera med motsatt effekt. Om majoritetens preferenser förordar att en grupp eller en individ bör förfördelas för det allmännas bästa skapas nya former av utsatthet. Det blir här svårt att avgöra var gränsen går mellan en upplyst och en självisk preferens.
Bland nyttofilosofins kritiker kan John Rawls och Robert Nozick nämnas som två av de viktigaste. En av de saker Rawls framförde var att den utilitaristiska strävan ger välbefinnande hos allmänheten större vikt än rättvisa. Nozick framförde liknande kritik som påvisade att individen kunde kränkas genom de normer nyttomoralen implicerar där en persons preferenser kan offras för de mångas bästa. Ett av hans ledande argument var att den enskilda människan är okränkbar och därför inte bör tvingas in i dylika premisser.
Det är på det hela taget svårt att ställa upp en formel för vad rättvis fördelning mellan människor är, något som tycks vara en förutsättning för utilitaristisk tillämpning i samhället. Om största möjliga välbefinnande till största möjliga antal människor eftersträvas borde en av konsekvenserna bli lika lön oberoende av talang, kompetens och arbetsvilja. Om det är svårt att förena sig med denna tanke är det möjligen än svårare att förena sig med tanken att de som har större behov av pengar för att de lever vidlyftigt ska få mer än de som lever återhållsamt.
Över huvud finns det många möjliga slutsatser av ofta motsägelsefull natur då utilitaristiska idéer analyseras. På grund av sådana svårigheter vore det i det närmaste praktiskt omöjligt att införliva dessa idéer fullt ut på politisk nivå.