Finns Gud eller går det att bevisa motsatsen?
Frågan om Guds existens har varit aktuell under i stort sett hela mänsklighetens historia som vi känner den. Frågans implikationer har dock genomgått växlingar.
I de tidiga civilisationerna under antiken gällde en polyteistiskt religiös inriktning. Det religiösa praktiserandet var inte lika strängt tillämpat som när kristnandet inföll under senantiken och de därpå följande århundranden, men att förneka gudarna ansågs föraktligt och kunde leda till bestraffning från makten. Det fanns filosofer som under antiken förnekade existensen av gudomliga väsen däribland Sokrates och Xenofanes.
Under senantiken och medeltiden skulle filosofin uppblandas med religion och några av tidens stora tänkare var främst inriktade på teologiska frågor. Huvudfrågan var hur Guds existens kunde bevisas med logiskt härledda argument.
Ett sätt att med logikens hjälp ta sig an problemet och försöka nå ett svar utgår från principen att varje händelse måste ha en orsak som i sin tur måste ha en orsak och så vidare till den allra första orsaken. En orsak har alltså gett upphov till alla andra (följd)orsaker. Detta är orsakernas början, den första orsaken som enligt teorin exempelvis kan vara ett allsmäktig gudomligt väsen.
Ett motargument till principen om alltings första orsak är att vad var i så fall orsak till Guds existens? Detta faller under konceptet oändlig regression. I en orsakskedja är varje steg beroende av ett föregående och enligt detta synsätt måste Gud ha en orsak, det vill säga även Gud måste ha en skapare, något som motsäger tanken på Gud som alltings skapare. Därvidlag kan Gud ses som oförenlig med oändlighet.
Fler motargument mot Guds existens finns självfallet. Ett argument härleds från den moderna fysiken. Att slumpen sett till att världen skapats ur intet: världens skapelse är en unik händelse och därför inte nödvändig grund för kunskap som måste utvinnas genom sådant som kan observeras från upprepade händelser som bildar händelselagar.
Tro, ateism och agnosticism
Det finns en indelning mellan troende och ateister varav ingendera uppvisar ett rigoröst vetenskapligt synsätt. Båda hävdar existensen respektive icke-existensen av Gud. Men att uppge att Gud antingen finns eller inte har halt av dogmatik.
Att påstå sig veta något säkert om en överjordisk skapare hänger inte samman med det vetenskapliga kunskapsläget, låt vara att det mesta pekar i ena riktningen. Vi saknar helt enkelt tillräcklig kunskap om universum för att framställa bevis i endera riktningen (vilket förstås inte underkänner föresatser att framkasta argument i frågan). Hur otrolig Guds existens än kan tyckas för en icke-religiös är steget därifrån till att helt utesluta existensen av Gud utifrån obevekliga sanningskrav långt.
Med "Gud" avses här inte den kristna lärans gud (eller någon annan specifik religions) utan ett alternativ till slumpen rörande tillblivelsen av rummet och tiden. Det finns trots allt bara två alternativ, slump och icke-slump, varav det senare bildar det teleologiska.
Ateistens ståndpunkt är således inte vetenskapligt sinnad och – paradoxalt nog – mindre förenlig med filosofisk skepticism än agnostikerns. Ateism handlar således om att tro något. Att vara ateist innebär därför att inta en polemisk position gentemot det religiösa, men i övrigt är det rent logiskt problematiskt.
Svaret på den inledande frågan om det finns en Gud eller om det går att bevisa motsatsen kan därav formuleras baserat på vad som sagts ovan i att det inte framställts bevis för någotdera. Det är svårt att se att det någonsin kommer finnas bevis.