Ateism
Ateism syftar till förnekelsen av Guds existens och ordet kommer från grekiskans atheos som betyder gudlös. Ett ateistiskt grundargument är att stöd saknas för Guds existens. Samtidigt ska inte ateism definieras som en uttalad misstro mot en gudomlig existens utan avsaknaden av tro på gudar. Ateism är på sin höjd en livsåskådning, men absolut ingen religion.
Begreppet används dock tämligen brett, vilket gör att man kan tala om olika former av ateism. Den mest direkta och oftast förknippade med ordet är gudsförnekelse: ateismen anser att det inte finns någon gud.
En annan position inför gudaväsen och religion är trots, vilket kan yttra sig i idén om att Guds existens förvisso accepteras, men där det finns en vägran att förena sig med det goda i Guds skapelse.
En mellanposition är vad som brukar sammanfattas i teodicéproblemet. Teodicéproblemet innehåller en argumentation mot Guds existens på etiska grunder. Genom att påvisa allsköns ohyggligheter som utspelats under historien mellan människor åsyftas att sådana händelser och en (godsint och allsmäktig) Gud är oförenligt.
Historisk bakgrund
Före naturvetenskapens genombrott och den moderna tiden fanns få alternativ som kunde förklara alltets uppkomst. Föreställningen att universum och världen skapats av Gud var förhärskande.
Naturvetenskapen skulle ställa fram alternativa modeller till hur världsalltet uppkommit i form av en mystisk, men ändock slumpmässig, fysisk händelse.
Skepticism och filosofin som motpart mot gudstro
Men länge innan vetenskapens genombrott var tron på Gud en övertygelse som det inte ansågs skäl att leda till prövning. Omkring mitten av 1600-talet sker brytningen genom att synen på Guds som världsalltets arkitekt på allvar utmanas. Otrohet gentemot religiös övertygelse blir en del av filosofin.
Filosofin sammanfaller ofta naturligt med skepticism. Alla påstådda fakta ska undergå prövning, inte stå oemotsagda på grund av nedärvd norm. I skriften Leviathan framför Hobbes att religiös kunskap i många fall är en omöjlighet. Vad som påstås i Bibeln och av präster om Gud gör inte dennes existens fastställd.
Redan omkring två århundraden före Hobbes fanns ”kättare” som utmanade den rådande religiösa tron. En sådan var Thomas Semer som förnekade några av kristendomens stöttepelare, såväl den odödliga själen som himmelriket och helvetet. Denna form av förnekande skepticism gavs namnet mortalism med innebörden att själen inte var mindre dödlig än kroppen.
I boken Unbelivers: An Emotional History of Doubt beskriver Alec Ryrie framställningen av den tidiga ateisten som nästan alltid en man, med inte sällan viss social ställning och utbildning.
En skeptisk hållning gentemot religiositet och andra uttryck för gudsförnekelse var således inget som framfördes exklusivt av filosofer eller först uttalades under den epok vi kallar upplysningen. Fast medan dylikt motstånd effektivt tystades ned under medeltiden skulle tiderna förändras och vid tiden för den ”vetenskapliga revolutionen” fanns en mer utbredd motrörelse. När de kritiska rösterna vid denna tid ökade blev de svårare att tysta.
Ateismens implikationer på etik och moral
Om Gud försvinner ur bilden rubbas mycket av basen för moral. I varje fall måste moralen förses med en annan grund.
Det finns ett känt citat från Fjodor Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov där en karaktär i boken kommenterar en artikel som romankaraktären Ivan Karamazov författat: ”Om själens odödlighet inte existerar så finns det ingen dygd, alltså är allt tillåtet”.
Essensen som kan utvinnas ur citatet är att om Gud inte finns är allt tillåtet och detta innebär en värld utan etiska riktlinjer. Om det är en korrekt slutledning kan dock diskuteras – det bör vara möjligt att upprätta en etik baserade på andra grunder om än med mindre fixerade riktlinjer.