Absurdism

Den filosofiska inriktning som går under namnet absurdism har förgreningar till existentialismen och Albert Camus som sin mest kända företrädare.

Camus kan inräknas till existentialisterna och absurdismen är befryndad med den existentialistiska filosofin samt med nihilismen. Om den egna existensen saknar mening kan livet i stort framstå som absurt ur ett logiskt betraktelsesätt. Det är denna betraktelse Camus framhåller i Myten om Sisyfos (och även i gestaltad form i romanen Främlingen samt dramat Caligula).

Vår förmåga till reflektion är roten till det onda eftersom det gör oss medvetande om tillfälligheten i vår existens, vilket frammanar ångest – ”om skräcken [inför absurditeten] blir medveten, övergår den till ångest”, vilket resulterar i ”denna konflikt, denna brytning mellan världen och min tanke”. Ett sätt är att upplösa konflikten genom ett ”språng” (ett begrepp som Kierkegaard använder), som kan vara att vända sig mot tron, omfamnas av det religiösa och därmed underordna sig denna i stället för att blotta sig för tankelivets reflektioner.

För Camus är livets mening den viktigaste frågan och leder fram till den fundamentala ödesfrågan ifall livet är värt att leva eller inte. Om livet saknar mening, essens, kräver då det absurda som återstår självmord? Om frågan besvaras jakande skulle det vara verkställande av logiken ända till slutet. Att inte vidkännas det absurda och leva vidare som ingenting hänt blir ett tankens självmord. Ingen utväg tycks således finnas och Camus visar sig här som en av de mörkaste existentialisterna.

Han förordar dock inte ett självmord utan når slutsatsen att livet måste levas för vad det är, vilket han redogör i följande storslagna anförande:

Det gäller att dö oförsonad och inte samtycka till döden. Självmordet är ett misstag. Den absurda människan måste uttömma allt i livet, och uttömma sin egna resurser. I absurditeten ligger hennes högsta spänning, ständigt vidmakthållen med hela ensamhetens kraft; ty den absurda människan vet att i detta medvetande och i denna dagliga revolt avlägger hon vittnesbörd om sin enda sanning, som är utmaningen.

Medan Sartre inför världen och tingen talar om ”äckel”, använder Camus ordet ”främlingskap” inför en värld människan inte kan förklara och som tycks stöta bort den mänskliga existensen. Kunskap om världen stannar vid klassificeringar utan att klarhet nås och det befäster främlingskapet. Det som förenar dem (världen och människan) är endast det absurda. 

Artikelförfattare: Oskar Mark

Andra ämnen - läs vidare

Källor

Camus, A. (1966). Myten om Sisyfos. Stockholm: Aldus/Bonnier.