Friedrich Nietzsche ser i Till moralens genealogi övergången från ett naturtillstånd till ett samhälle som en fasansfull omställning för människorna. De införlivades härmed i ett ”kulturtillstånd” som de inte var redo för. Detta samhälle gjorde latent våld på människornas väsen och de yttre begränsningarna, i form av samhället, leder till att människan kommer till korta utanför sig själv. Hon vänder sig i stället inåt och den inre världen expanderar i stället.

Nietzsche kallar människan för ett djur och använder ord som ”bur” och ”tämja” beträffande hennes inträde i samhället. Det är också tydligt hur han missaktar övergången från natur till kultur i form av samhälle eller stat. Den första staten introducerades genom våld och förblev ett våldsvälde – staten är något som människan måste underkasta sig. Resonemanget klingar bekant från Så talade Zarathustra där alla invånare i staten är ”giftdrickare”.

Människans utveckling kan alltså ses som följande: från ett djuriskt förflutet i naturen till en överbetoning av det mänskliga i en ny kulturell konstgjord värld.

Vad Nietzsche verkar se som skillnaden i samhället kontra det förutvarande naturliga tillståndet är att människan, i det senare, formas på ett onaturligt vis. I stället för av en ”opartisk” natur formas hon av ett annat maktförfogande väsen som i egenintresse eller godtycklighet knådar sin undersåtliga massa.

Detta var något främmande för en filosof som menade att livet måste förstås estetiskt.

Nietzsche kritiserade även kunskap som en risk då den kunde ha destruktiva följder – vilket kan ses som profetiskt med tanke på var vi befinner oss idag.