Natur och kultur, djuriskt och mänskligt i Nietzsches livsfilosofi

Friedrich Nietzsche ser i Till moralens genealogi övergången från ett naturtillstånd till ett samhälle som en fasansfull omställning för människorna. De införlivades härmed i ett ”kulturtillstånd” som de inte var redo inför. Detta samhälle gjorde latent våld på människornas väsen och de yttre begränsningarna, i form av samhället, leder till att människan kommer till korta utanför sig själv. Hon vänder sig i stället inåt och den inre världen expanderar i stället.

Nietzsche kallar människan för ett djur och använder ord som ”bur” och ”tämja” beträffande hennes inträde i samhället. Det är också tydligt hur han missaktar övergången från natur till kultur i form av samhälle eller stat. Den första staten introducerades genom våld och förblev ett våldsvälde – staten är något som människan måste underkasta sig. Resonemanget klingar bekant från Så talade Zarathustra där alla invånare i staten är ”giftdrickare”.

Människans utveckling kan alltså ses som följande: från ett djuriskt förflutet i naturen till en överbetoning av det mänskliga i en ny kulturell konstgjord värld.

Vad Nietzsche verkar se som skillnaden i samhället kontra det förutvarande naturliga tillståndet är att människan formas på ett onaturligt vis. I stället för av en ”opartisk” natur formas hon av ett annat maktförfogande väsen som i egenintresse eller godtycklighet knådar sin undersåtliga massa.