Zarathustra och övermänniskan
Framställningssättet i den av Friedrich Nietzsche 1883–85 utgivna Så talade Zarathustra är ofta allegorin eller metaforen, vilket är en del av den litterära formen – verket är lika mycket litteratur som filosofi. Den profetiska rösten, i form av gestalten Zarathustra som språkrör, och en poetisk stilnivå karaktäriserar språket i boken.
Denne Zarathustra, filosof och diktare som levde på 1500-talet f.Kr. i dåtida Persien, är uppenbart en ställföreträdare av Friedrich Nietzsches egen lära. Att den tyske filosofen lägger sina ord i dennes mun är en del av den litterära framställningsformen.
Icke-konformism och övermänniskan
Det finns en långt driven individualism i verket och är ett av de områden där inflytandet från Ralph Waldo Emerson ger sig tillkänna. Emersons ord ”insistera på dig själv” ligger nära en av kärnaspekterna i Så talade Zarathustra som rör budskapet om individens suveränitet.
Nietzsche ”övermänniska” associeras emellanåt med ett slags fascistoid hänsynslöshet. Men bortsett från enstaka formuleringar som "kriget och modet hava uträttat större ting än kärleken till nästan" (vilka dessutom bör förstås i sin kontext), överensstämmer den synen föga med innehållet i Så talade Zarathustra. Övermänniskan är hos Nietzsche ofta framställd som den ensamma människan som lever i det fördolda. Men är också något av en vision av en framtida varelse som ännu inte går på jorden och det heter på ett ställe ”Ännu har det aldrig funnits en övermänniska” – de som Zarathustra ännu skådat är alltför lika varandra.
I passager frammanas det manliga och krigiska (dock innefattas också kunskapen och tanken) och det önskas att "tapperheten kommer till heders igen". Detta anteciperar en ny tidsålder präglad av heroism parat med obundna människor som inte flyter med i den förfelade civilisationen.
Frekventa är uttrycken för den ensamma upphöjde. Denne som också övermänniskan anspelar på är tvivelsutan en utomstående: ”De förstå mig icke: jag är icke munnen för deras öron”, utbrister Zarathustra efter att ha talat för en skara människor som snarare behandlat honom som narr än profet. Detta kan överföras till enslingens roll som missförstådd i kontrast med ”hjorden” och personifierar mönsterbilden som är att frigöra sig från denna.
Samma tema återkommer till exempel då Zarathustra på sin vandringsfärd i bergstrakter har sammanstrålat med en ung man. En scen och ett replikskifte:
Här tystade ynglingen och Zarathustra betraktade trädet vid vilket de stodo och talade sålunda:
”Detta träd står här allena på berget; det har vuxit högt upp över människan och djur.
Och om det ville tala skulle det icke hava någon som förstode det: så högt har det vuxit”.
Det är svårt att inte tänka sig trädet som en allegori för den vise och tillbakadragna, som förlorat sig i böckerna och mist kontakten med människorna.
Framåtskridandet och övermänniskan
Med ett omkväde i Så talade Zarathustra inpräntas att ”människan är något som måste övervinnas”. Ett troligt sätt att tyda detta är att Nietzsche framställer människan inte som ett mål utan en brygga till något annat, mer precist övermänniskan.
Även för de goda står den ädle i vägen; och även om de kalla honom god, vilja de därmed endast skjuta honom åt sidan.
Nytt vill den ädle skapa och en ny dygd. Gammalt vill den gode och att det gamla bliver bevarat.
Här kretsar det kring ”den ädle” som är idealet, en sida av övermänniskan, och ”den gode” som kan tänkas företräda den moderata respektfulla medborgaren som förvisso inte är illasinnad, men konservativ och lyder därmed den allmänna rättrådighetens norm som står i vägen för visionen om övermänniskan.
Vad som mer återkommer är en nedvärderande syn på en kategori människor som ”överflödiga”. Vad som åsyftas är en människokategori som är allmänt onyttig, som om det behövdes en rening: ”Mycket för många leva, och mycket för länge hänga de vid sina grenar. Måtte en storm komma och skaka allt det murkna och maskstungna från trädet”.
Detta är ännu en metafor vars andemening i det stora hela är svår att inte uppfatta. Man ska dock inte göra misstaget att tro att Nietzsche efterlyser någon form av utrensning av de människor som är minst nyttiga eller dugliga. Hans missnöje är snarare grundat på att många inte fullgör den mänskliga potentialen och vad som främst förringas är en viss livsföring. Det är inte heller nyttigheten eller dugligheten i gängse bemärkelse han använder som måttstock i sitt förringande, för senare tillerkänner Zarathustra den högsta dygden som sällsynt och onyttig (”Sällsynt är den högsta dygden och onyttig”).
De som kastar bort sina liv på lustar det är för Zarathustra levande döda. Vid ett tillfälle säger Zarathustra att hans uppdrag är att ge människorna en mening i deras liv. Även detta är en aspekt av övermänniskan, den som uppnår människans slumrande grandiosa potential, vilken göms undan genom förflackning. ”Kasta icke bort hjälten i din själ! Håll din högsta förhoppning helig!”, lyder Zarathustras uppfodrande tal.
Kvinnan och piskan
Kvinnan omtalas av Zarathustra bland annat som både vederkvickelse för mannen och mindre barnslig än denne.
Det finns särskilt en omtalad passage – som ibland förvanskats eller getts en given innebörd – och gäller att mannen inte ska glömma piskan när han går till kvinnor. Detta uttalas i själva verket inte av Zarathustra utan av en äldre kvinna denne samtalar med. Hur detta ska tolkas framgår inte och sammanhanget är att kvinnan anser att Zarathustra vet tämligen lite om kvinnor och vill ge honom ”en liten sanning” innan deras pratstund är till ända. Det är då hon uttalar orden ”Du går till kvinnor? Glöm icke piskan!”
*
Det bestående intrycket är att Så talade Zarathustra inte tycks vilja inordna sig till en tolknings. Verket är mystiskt och divergerande, något en passage i boken tycks kungöra:
”Varför?” sade Zarathustra. ”Du frågar varför? Jag hör icke till dem vilka man får fråga efter deras varför.
Är då min erfarenhet från igår? Det är länge sedan jag upplevde skälen för mina meningar.
Måste jag icke vara ett fat av minne om jag även ville hava mina skäl hos mig?
Citatet infångar diktarens frihet till mångtydighet och avvisar samtidigt den lärobundna filosofen.