Hellenismen
Hellenismen är namnet på den period under antiken då den grekiska kulturen växer och blandar sig med orientaliska kulturer. Utvidgningen var ett resultat av den makedonska härskaren Alexander den stores erövringar. Det är inte särskilt vanligt att man talar om hellenismen som en term inom filosofin, snarare då inom konsten, men det är ett praktiskt sätt att ringa in en period.
Den hellenistiska perioden tar sin form under 300-talet f.Kr. och anses pågå till Roms erövring av Grekland vid mitten av 100-talet f.Kr.
Diogenes
Diogenes från Sinope (ca 404–323 f.Kr.) var en Sokratestyp i det att han också ”levde” som en filosof med fattigmannens yttre och kunskapens rikedom på insidan. Han var dock mer excentrisk än Sokrates i det han tog sin asketiska livsföring ett steg längre.
Diogenes kompromisslösa livsstil hade inspirerat till uppkomsten av den kyniska skolan vars grundare var Antisthenes (444–365 f.Kr.). På grekiska betyder kyon ”hund” och syftade till att en kyniker ansågs leva som en hund(!), med andra ord som en trashank utan flärd.
Detta var något Diogenes gjorde med bravad då det sägs att han levde i en tunna. Oavsett om detta är sant eller inte illustrerar det synen på behovslösheten och likgiltigheten för konventioner. Det enda som var värt att äga var dygd.
Det finns en känd anekdot om att Diogenes vilande i sin tunna fick besök av Alexander den store som hört talas om honom. Denne skulle då frågat filosofen om det fanns något han kunde göra för honom varpå Diogenes skulle ha bett Alexander flytta på sig så han inte skymde solen.
Epikuros
Epikuros (341–270 f.Kr.) lära har liknats vid en njutningsfilosofi vars budskap fick många anhängare och kallades epikurismen. Det finns en myt som felaktigt förstärker vissa inslag i Epikuros filosofi gällande dess förespråkande av njutningar som mat och dryck samt sexuell vällust.
Sant är att lusten (hedone) var det högsta goda för Epikuros. Fast även om kroppsliga fröjder ofta var av godo, var den bästa lusten den själsliga och livets ideal bestod av tillbakadragenhet till den lugna tillvaron.
Att kasta sig in i första bästa utsvävning var därför inte målet då detta kunde ha negativa följder framöver. Det är vad som kan tillbereda störst lycka i slutändan som var det eftersträvansvärda för Epikuros och epikuréerna.
Grekisk filosofi efter hellenismen
Den hellenistiska kulturen fick stor betydelse i det romerska riket och den grekiska filosofin blev norm för bildning och vetande sedan imperiet lagt under sig de grekiska stadsstaterna. Grekiska filosofer översattes till latin och på så sätt spreds deras läror vidare. Se vidare Romerska filosofer.
*
I denna sista del i genomgången av grekiska filosofer har flera av de mest fascinerande och betydelsefulla tänkarna presenterats. Saknar du något namn finns nedan en samling länkar med vidare läsning. Läs vidare om den antika filosofin via sektionen romerska filosofer.