Solon
Solon som under antiken kallades för den visaste av Greklands sju vise var en atensk statsman som utsetts till att införa lagar och reformer. Solon stiftade bland annat lagar som hindrade att människor blev slavar på grund av skuldsättning – slavar var vanliga vid denna tid som en tredje klassens medborgare och utgjordes främst av krigsfångar. Hans insatser ska också ha varit av stor betydelse för att demokrati infördes i Aten.
Solon var sålunda politiker, men även diktare, känd för sin gnomiska poesi. Hans eftermäle har dock i hög grad införlivats inom det filosofiska området även om han inte ges samma betydelse som några av de andra försokraterna.
Den antike historiken Herodotos omtalar Solon och särskilt en episod där atenaren besöker den lydiske kungen Krösus. Krösus som var ofantligt rik såg sig som synnerligen lyckligt lottad och ville få det bekräftat av sin gäst. Han frågade därför Solon om denne träffat någon människa lyckligare än alla andra.
Solon genmälde inte frågan med den lydiska härskarens namn utan uppgav en person vid namn Tellos, varpå Krösus ville veta orsaken däri. Solon redogjorde då för sitt svar med att Tellos hade levt i en tid då hans stad blomstrade och hade fått förträffliga barn som i sin tur skänk honom barnbarn. Han fick också ett enligt Solon gott slut på livet genom att under ärofulla omständigheter stupa i ett fältslag.
När så Krösus frågade Solon vem han näst därpå ansåg vara den lyckligaste av dem han träffat räknade Solon upp fler personer utan nämna Krösus. Krösus bringades ur fattningen av att vanliga borgare kunde anses lyckligare att honom själv.
Solon anlägger då argument såsom att den rike inte lika lätt kan tillfredsställa sina begär eller acceptera en stor olycka. Hans betoning ligger dock på att först när en människans liv har ändat går det att ge en uppfattning huruvida denna levt ett lyckligt liv. Enligt vad Herodotos återger säger Solon: ”Ty den, som är mäkta rik, är inte mera rik än den, som har sin dagliga bärgning, såframt icke han också har lyckan att få behålla allt sitt goda intill livets slut”.
Solon ska sedan också ha sagt: ”Men före hans död bör man inte kalla någon lycklig, utan bara väl lottad”. Det handlar således enligt Solon att genomgå hela livet med bibehållet välmående. Lyckan kan vara övergående.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi