Stoikerna
År 301 f.Kr. grundade Zenon från Kition (ca 336–264 f.Kr.) den stoiska filosofiska skolan. Zenon var lärjunge till kynikern Krates och det finns flera beröringspunkter mellan stoicismen och kynismen.
Namnet stoisk kom till utav faktumet att Zenon brukade undervisade på torget i Aten invid kolonnaden Stoa poikile. De dokument som finns bevarade om Zenons läror är fragment och andrahandsuppgifter, men hans lära skulle gå i arv hos nya generationer antika filosofer av vilka Krysippos (ca 280–206 f.Kr.) är en tidig centralgestalt.
Den likgiltighet över ens öde som finns inkapslat i den stoiska hållningen har sin bakgrund i de antika stoikernas syn på universum som cykliskt: världen går under för att på nytt återuppstå, fast bara för att låta allting upprepa sig.
Vad som skiljer ut stoicismen är dess radikala etik. Allt som inte inbegreps av det goda, dygden, ansågs likgiltigt (ordet adiaphora användes om likgiltiga ting), däribland världsliga ting samt relationer. Det handlar att leva enligt en etik där sådant som strävan efter materiella tillgångar och starka lidelser ignoreras. I stället ska självbehärskning tillämpas. Detta har gjort att skolan ibland ställs i motsatsförhållande till den epikuréiska.
Det är genom att kontrollera starka känslor (pathos) av avund, fruktan, vrede, åtrå och till och med medlidande som vi kan leva i harmoni, enligt stoicismen. Även medlidande för självet var oönskat och därför ansågs självmord som en fullt tillgripbar lösning för att bespara en själv och andra omtankens lidande.
För stoikerna var det kroppsliga något som skulle tyglas vare sig det gällde sinnligt begär eller plågor. Detta genom att överflytta allt fokus på tankarna och förnuftet. I Självbetraktelser skriver Marcus Aurelius "När du av yttre förhållanden försättes i oro, så gå genast in i dig själv och låt dig icke bringas ur jämvikten mer än som är oundvikligt."
Från en psykologisk ståndpunkt går det naturligtvis att invända mot ett livssätt så till fullo baserat på en rationell grund och utan särintressen för den egna personen. Att oavsett vad som inträffar acceptera utan beklagan är en av de stoiska principerna som kräver mycket att efterleva.
Den romerska filosofen Seneca redogör i Om det lyckliga livet för en annan av stoicismens grundtankar, nämligen att leva i anpassning till naturen. Vi ska i stort nöja oss med det som naturen utrustat oss med och inte låta "andras ägodelar få makt över oss". Seneca skriver om individens upphöjdhet kontra underordningen av yttre ting: "hans självförtroende skall inte sakna kunskap och hans kunskap skall inte sakna fasthet; det han en gång bestämt skall vara slutgiltigt och ingen förändring skall ske i hans beslut."
Det ideal som de antika grekiska stoikerna föreskrev har i våra dagar levt vidare i ordet stoisk med betydelser som lugn och behärskad (stoikerna själva använde ordet ataraxia, sinnesro). Den som uppträder stoiskt behåller sin fattning vad som än händer.
Grekiska filosofer del 7: Hellenismen