Platon och idéläran
I Platons dialog Parmenides samtalar Sokrates med Zenon (ca 495-455 f.Kr.) som var lärjunge till Parmenides (ca 515-450 f.Kr.). Detta är ett av Platons senare verk och det mest anmärkningsvärda är hur delar av idéläran kritiseras.
Idéläran är central i Platons filosofi, men samtidigt något han övertog från Sokrates, och därmed några inledande ord om denna …
Platon delade inte försokraternas starka intresse och nyfikenhet för naturen – det fanns viktigare saker att studera. Med den romantiska läggning Platon hade fann han sig inte väl tillrätta med de prosaiska slutsatser Demokritos med flera av naturfilosoferna lagt fram, han ville söka och framställa en mindre handfast metafysik. Detta kom att utmynna i idéläran.
Idéläran var ett försök att närma sig sanningen bakom de ting verkligheten består av rörande såväl döda som levande ting. Gemensamt var att de enligt Platons syn alla bar på en idé alternativt hade del i en sådan.
En viktig sak i relationen idé och ting är hur idén fortlever efter tingets sönderfall (bordets idé är bibehållen även om det är obrukbart etc.). Vidare är idéernas egenskaper icke fysiskt urskiljbara utan enbart abstrakta. Ett ting är först egenskapsbestämt efter idén satt sitt avtryck på det, som att en färgs idé förlänats tinget.
Ett viktigt inslag i läran och som kännetecknar Platons vilja att fjärma sig från rent naturstudium är att idéerna övergår tingen i att vara sanna existenser. Denna kontrast utgår från att idéerna till skillnad från tingen är eviga och oföränderliga, vilket enligt Platon dessutom gör dem mer verkliga. Sålunda är idéerna att betrakta som mer värdefulla och något som den ofullkomliga människan bara delvis kan fatta. Att kunskap om idéerna är var möjlig i någon högre utsträckning berodde på att dessa i likhet med gudarna ansågs härrör från en annan, för människan ouppnåelig, värld.
Men i Parmenides kritiserar alltså Platon somliga av idélärans punkter. Här revideras läran och i vissa fall stympas den kort och gott. Till exempel avskrivs idéer från att gälla hos triviala ting såsom ”hår, gyttja och smuts”. Samme Sokrates som brukar vara den som läxar upp sin polemiske rival får nu i stället gå i svaromål.
Sokrates som denna gång alltså svarar i stället för att fråga tillkännager i en passage för Parmenides att han i stunder av tvivel helt ifrågasatt idéernas existens, fast säger sig vara nödsakad att fly undan en sådan fasansfullt underminerande tanke.
Nästa punkt som Sokrates pressas på rör idéernas oförmåga att ”räcka till”: flera träd kan väl inte samtidigt ha del av hela trädets idé? Det impliceras här att idéer inte är något absolut abstrakt, utan till viss del tycks innefattas av fysiska lagar. Platon ville betrakta idéerna som tillgängliga i en värld bortom den omedelbart upplevda och i tankeled som följer visar Parmenides att detta ändå inte skulle ha ”räddat” idéerna …
Vad som i slutändan ifrågasätts är tingens och idéernas relation. I sin kritik särar Platon på tingen och idéerna då det visar sig omöjligt att de står i ett direkt förhållande med varandra. Det finns nämligen en egen hierarki i tingens värld som inte kan förbises och vilken tycks föregå idéernas inblandning. Platon tycks anamma en mera jordnära inställning än tidigare då han här ger plats för sociala aspekter framför en ren filosofisk bild av världen. Platon gör det dock inte helt tydligt på vilken sida han själv står.
Vad som framstår som en slutsats i Parmenides är att idéerna kan behållas, men synen på deras närvaro i sinnevärlden har reviderats. De kan inte innefatta alla ting och bland de ting de innefattar är idéerna inte några identiska avbildningar av tingen.