Aristoteles poetik
Aristoteles skrev Om diktkonsten (Poetik) på 330-talet f.Kr., men det var först efter återupptäckten på 1500-talet som dess enorma inflytande på litteratur inleddes. Detta i form av regler och principer för skapande av bland annat dramatik. Det grekiska ordet "poetik" har sedan antiken varit en term för läran om diktkonsten (dvs. poesi, dramatik och annan skönlitteratur).
Poetik ska inte likställas med estetik, poetik kan ses som regler och normer för konsten medan estetik kan ses som erfarenheten av konst. Det var först under 1700-talet som indelningen gjordes.
Som det mesta kvarvarande material som finns av Aristoteles är inte heller Om diktkonsten något sammanställt skriftverk utan en samling anteckningar.
Mimesis
Idén att ett epos eller drama ska efterbilda är centralt i Aristoteles poetik. Aristoteles använder begreppet mimesis som betyder efterbildning och som för Aristoteles även sammanfattar det konstnärliga skapandet. Det är viktigt att förstå att efterbildning i denna kontext inte är detsamma som efterhärmning. Under antiken avsågs efterbildning av verkligheten som skapande av något nytt medan imitering (imitatio) av andra diktverk avsåg efterhärmning.
Efterbildning kan ungefär jämföras med vad vi idag förknippar med realistiskt gestaltande och trovärdig framställning i en fiktiv berättelse. Aristoteles menar att ”diktarens uppgift inte är att skildra det som har hänt, utan sådant som skulle kunna hända”. Han tillägger att distinktionen mellan dikten (m.a.o. olika former av skönlitterär framställning) och historieskrivningen är att diktkonsten är mera inriktad ”på det allmänna” och historieskrivningen mera inriktad ”på det enskilda”. Med det allmänna åsyftas här att genom att dramatisera en händelse med till exempel beskrivning av känslor kan händelsen bli allmängiltig och då säga något om den mänskliga naturen medan en skildring av historien antar formen av en rapport av hur ett händelseförlopp utspelat sig.
Dramats fyra delar
I en tragedi ingår en förveckling och en upplösning. Med förveckling avser Aristoteles ”det parti som sträcker sig från styckets början ända fram till den punkt som är den sista före växlingen till lycka eller olycka” och upplösningen är ”det som sträcker sig från denna växlings början ända till styckets slut”.
Två andra element i dramat är peripeti och igenkännande. Peripeti är den avgörande vändpunkten i händelseförloppet. Igenkännande ska inte förstås som ett igenkännande hos publiken utan att en karaktär i dramat går från okunskap till vetskap om något som tilldrar sig i berättelsen.
Katharsis
Katharsis brukar översättas till rening och är främst en term som härrör till tragedin. Dess exakta betydelse hos Aristoteles är dock omdiskuterad. Den vanligaste tolkningen är att katharsis är kopplat till tragedins upplösning där hjältens lidande är som störst och i detta skede framkallar medlidande hos publiken, vilket leder till att en rening i moralisk bemärkelse kan ske.
Genrer
Aristoteles tar upp flera olika genrer i Om diktkonsten. Bland annat gör han åtskillnader mellan epos och drama samt dramaformerna tragedi och komedi. Ett epos kan ha större omfång än ett drama och är mindre enhetligt, det kan bestå av fler episoder vid sidan av huvudhandlingen.
En tragedi är ”en efterbildning av en allvarligt syftande, i sig avslutad handling av en viss utsträckning; på ett vackert språk” medan komedin däremot är ”ett avbildande av människor som är sämre, men inte i alla avseenden usla utan endast i ett: de är löjliga”.
Det är tydligt att Aristoteles här sällar sig till den allmänna uppfattningen under den grekiska antiken (som även delvis förblivit rådande) om tragedin som en genre med högre status än komedin.
Talets element
Det Aristoteles kallar ”talet” är vad vi skulle kalla språket eller stilen. Idealet är enligt författaren till Om diktkonsten ”klarhet och undvikande av det vulgära”. Med klarhet syftar Aristoteles till att språket inte ska belastas med alltför många metaforer, vilket gör det alltför gåtfullt. Och med vulgärt åsyftas det ordinära talspråket – det konstnärliga språket bör därför bestå av ovanliga ord inklusive förlängda ord, vilka är ord som författaren delvis själv kommer på, samt en del metaforer.