Anselm av Canterbury

1033–1109

Anselm av Canterbury porträttAnselm av Canterbury föddes i Aosta i Piemonta, Italien. Han inträdde i Becs kloster i Normandie 1060, blev abbot 1078 och var från och med 1093 ärkebiskop av Canterbury.

Anselm av Canterbury är kanske mest känd för sitt gudsbevis där han med förnuftets hjälp och oberoende av erfarenheten försökte bevisa Guds existens. Uppfattningen credo ut intelligam ("jag tror för att kunna förstå") är central där tron ses som källan till insikt.

Under medeltiden hade Gud en särskilt stor plats i filosofin. Många av filosoferna bedrev försök i att sammanställa olika slags bevis för Guds existerande. Anselm av Canterburys gudsbevis är ett av de mest kända och kom att kallas det ontologiska gudsbeviset (senare namngivet av Kant).

Det ontologiska gudsbeviset

Anselm framlade sitt gudsbevis någon gång kring 1077 i en skrift i som han kallade Proslogion. I denna skrift bifogas verkets tillkomsthistoria och då i ordalag som påvisar författarens anspråkslöshet och den märkvärdiga händelsegång som i slutändan gjorde det nödvändigt att publicera skriften.

En sådant grepp är inte unikt, många gånger senare och tidigare har det upprättats ett mystiskt skimmer kring ett verk i syfte att förmera vikten av dess innehåll, inte minst då i religiösa sammanhang. En tilldragelse Anselm omtalar är då djävulen själv bokstavligt gått i strid med hans nedskrivna tankar.

Argumentationen för Guds existens hos Anselm är enligt följande: Gud är det fullkomligaste som kan tänkas och det ligger i själva uppfattningen om Gud att denne existerar. Dess väsen är ”sådant att något större inte skulle kunna tänkas”. Fanns inte Gud skulle vi kunna tänka oss något mer fullkomligt väsen, vilket vi således inte kan. Denna kunskap är så att säga inlagd i människans förstånd, även om det inte är alla förunnat att meddetsamma tillgodogöra sig denna vetskap.

Den mest uppenbara kritiken av ett sådant resonemang är att det liknar en mänsklig tankeprodukt. Teorin bestreds av en del filosofer och uppskattades av andra. En teologisk tänkare som inte var överens med Anselm var Thomas av Aquino som inte ansåg att det gick att fatta Guds väsen genom rationella argument. Senare kritik framfördes bland andra av Kant som menade att det var fel att se existens som en egenskap och att därmed slutsatsens premiss inte kan godtas.

Idén att bevis för existensen av en gud kan uppnås enbart med hjälp av ord är smått förbluffande. Det är dock symptomatiskt för den tid där Anselm verkade där skolastiken hade en dominerande ställning inom det filosofiska tänkandet. Ett par århundraden senare under den period som kallas upplysningen skulle det mestadels framställas bevis på helt andra grundvalar.

Översikt: Alla filosofer efter kronologi

Artikelförfattare: Oskar Mark

Litteratur

Skrifter av Anselm av Canterbury

  • Monologion (Monolog)
  • Proslogion (Tilltal)
  • De Veritate (Om sanningen)

Källor

Nordin, Svante. (2003). Filosofins historia
Red. Poul Lübcke (1988). Filosofilexikonet