Romerska filosofer
De romerska filosoferna är inte alls lika vida ryktbara som de grekiska även om flera namn från denna period under antiken har gått till historien. De romerska filosoferna var sällan enbart tänkare utan ofta även författare eller politiker. De var alla influerade av de grekiska filosoferna (Aristoteles översattes dock först på 500-talet till latin), och valde ofta att föra vidare deras tankar i nya utformningar snarare än bilda egna filosofiska läror.
Kända romerska filosofer
Bland de mer kända romerska filosoferna genom historien finns namn som dessa:
Cicero (106–43 f.Kr.) – retor, författare och politiker som var samtida med Julius Caesar. Skrev egna filosofiska skrifter inklusive Samtal i Tusculum. Men hans största bidrag anses snarast varit att som översättare popularisera grekiska filosofer på latin. Några av hans latinska begrepp såsom a priori och a posteriori har förblivit en del av den filosofiska terminologin.
Lucretius (99–55 f.Kr.) – anhängare till Epikuros samt diktare.
Seneca – filosof och politiker.
Plutarchos (46–120 e.Kr.) filosof och författare som efterlämnade flera hundra skrifter däribland ”Konsten att lyssna”. Mest inflytelserika är annars hans Jämförande levnadsteckningar (Bíoi parálleloi) i form av en samling biografier av framstående personer under antiken. Han växte upp i grekiska Chaironeia, bedrev studier i Aten som vid denna tid var en del av det romerska riket. Lärde sig latin, men författade mestadels på grekiska.
Epiktetos (55–135 e-kr.) – filosof som räknas till stoicismen.
Marcus Aurelius – filosof och politiker.
Plotinus (204–270 e.Kr.) – föddes i Egypten var den främste i den så kallade nyplatonska skolan. Nyplatonismen utgick från Platons filosofi, men var också influerad av mångahanda religiösa tankar, vilket ledde till en lära med inslag av mysticism.
Boethius (ca 480–524 e.Kr.) – föddes i Rom omkring 480, utnämndes till konsul 510, men blev efter anklagelser av förräderi fängslad och senare avrättad. Under fängelsetiden författade han verket Filosofins tröst.
Hans filosofiska läror har sitt arv i pythagoréernas filosofi och märkbart är också stoiska inslag samt en metafysik som går tillbaka på Platon. Vad som är märkvärdigt är att hans tankestoff inte är genomsyrat av kristendom och nyplatonism som annars var förhärskande under tiden då verket tillkom.
Plotinus (204–270 e.Kr.) – föddes i Egypten och var den främste i den så kallade nyplatonska skolan. Nyplatonismen utgick från Platons filosofi, men var också influerad av mångahanda religiösa tankar, vilket ledde till en lära med inslag av mysticism. Plotinus utvecklade en metafysisk lära baserad på en trefald: det enda, nous (anden) och själen. Dessa skulle senare ha återverkningar på den kristna teologin.
Sextos Empeirikos (ca 200–250 e.Kr.) – även sedan de grekiska stadsstaterna hamnat under romerskt välde verkade grekiska filosofer och Sextos Empeirikos var en av den sena antikens mest betydelsefulla av dessa (det latiniserade namnet är Sextus Empiricus). Han var en skeptiker och främst genom hans skrifter bevarades skeptikernas lärosatser som hade utvecklats under det tredje århundradet före Kristus.