Filosofer har i alla tider lagt fram sina egna teorier om världens uppkomst. Under medeltiden och fram till en bit in på 1700-talet var världens uppkomst en del av den kristna skapelseberättelsen. Att hävda något som inte sammanföll med kristen tro godtogs inte – en av de som fick detta bekräftat var Galileo Galilei som efter att ha publicerat sina observationer om fläckar på solen hamnade inför inkvisitionens domstol.

René Descartes verkade före den moderna vetenskapen, men som rationalist var hans ståndpunkt att orsak och verkan inte vilade på Guds inverkan i världen utan kunde förutses genom systematiska beräkningar och detta föregick föreningen av matematik och fysik.

Descartes speciella teori som brukar kallas virvelteorin är en teori som inte direkt motsäger skapelsen enligt kristen lära, men innehåller modifikationer. Descartes förnekar inte Guds existens, tvärtom redogör han för ett eget gudsbevis.

Trots detta kan man se Descartes som en anhängare av Nicolaus Copernicus heliocentriska världsbild, vilket kan skönjas i Om världen (Le Monde) som utkom i sin helhet först 1667, över 30 år efter den var färdigställd på grund av det känsliga ämnet och 17 år efter Descartes död. Här framkommer Descartes syn på universum som bestående av mindre delar av materia – likheter med atomteorin finns – som fyllde allt tomrum. Och för att förhindra att tomrum uppstår befinner sig materian i ständig rörelse, vilket kan liknas virvlar.

När dessa sedan kolliderade kunde materian klumpa ihop sig och bilda större objekt. Stjärnor bildades i virvlarnas centrum och i de yttre delarna bildades planeter, vilka sedan även i virvelrörelser kunde kretsa kring stjärnorna. En viktig detalj är att även planeterna är ett slags stjärnor, fast det starka ljuset syns inte på grund av att ett yttre skikt har bildats. Descartes teori har i vissa avseenden således klara beröringspunkter med astronomiska förklaringsmodeller på senare tid.

Descartes gav dock plats åt Gud i virvelteorin. Det var nämligen Gud som satte materian i rörelse och sedan bibehåller denna rörelse. Därmed tilldelas Gud rollen både som skapare och som delaktig i världens gång. Inte desto mindre utgör teorin vid denna tid en mycket radikal idé, som befann sig utanför det som gavs acceptans vid denna tid.

Den cartesianska kosmologin skulle dock reduceras till en naturvetenskaplig kuriositet efter att Newton visat att virvlar av detta slag inte existerade och han såg till att virvelhypotesen ersattes av rörelselagarna och gravitationen.