Comte
Auguste Comte utbildade sig till ingenjör men skulle senare påbörja ett omfattande filosofiskt författarskap, kännetecknat av en vetenskaplig framtoning. Han blev en av de viktigaste teoribyggarna inom samhällsvetenskapen och som central företrädare för ”positivismen” hade han en avgörande inverkan på sociologi och vetenskapsteori.
Auguste Comte föddes i franska Montpellier 1798. Han visade tidigt prov på stor begåvning och skulle senare själv ge kurser i positivistisk filosofi, vilka bildade underlag för utgivningen av Cours de philosophie positive som uppgick till sex volymer.
Positivismen
Positivismen utgör en filosofisk inriktning vars centrala aspekt är att kunskap ska frambringas empiriskt och logiskt. Ordet positivism syftar i denna kontext till det givna, med mer konkret hänsyftning vara givet till medvetandet, förnimmelserna, ifråga om kunskap.
Den positivistiska filosofin har i senare tid ställts i kontrast till hermeneutiken: medan positivismen betonar det objektiva är tolkningen hermeneutikens främsta tillvägagångssätt.
I Om positivismen som utkom 1844 redogör Comte för sin teori. Hans syn på historien som lagbunden framgick i en historiefilosofisk modell av de tre stadier som den mänskliga tanken genomgått:
- Det teologiska stadiet. Det första stadiet utmärks av människans sökande i olösliga frågor och en strävan finns efter den absoluta kunskapen. Instinkt och känsla härskar där inslag av gudsdyrkan ingår. Gäller tidsperiodiskt medeltiden.
- Det metafysiska stadiet. Det andra stadiet karaktäriseras av spekulation och övergår från att bara gälla de materiella tingen till att inkludera det osynliga och fiktiva. Enligt Comte har ”vårt släktes flertal inte lämnat detta stadium”. Gäller tidsperiodiskt 1500–1700-talen.
- Den positiva fasen. Det spekulativa betraktelsesättet ersätts av universella föreställningar som förflyttas mot vetenskapligt synsätt. Gäller tidsperiodiskt 1800-talet och framåt.
Comte jämför den andra fasen med den tredje och konstaterar att ”den dunkla forskning” som gällt ersatts med ”effektivare studier”. I den tredje fasen har vetandet övergått från att nöja sig med antaganden till en praktik där systematisk analys upprättar lagar och först nu har en rationell vetenskap besannats. Viktigt är också distinktionen mellan det absoluta och relativa – i den positiva fasen ses kunskap som relativ, i bemärkelse av ofullständig, och som produkter av det mänskliga förnuftet.
Det finns plats för en samhällelig dimension i tredje fasen som Comte framhåller genom att argumentera för att vetandet är avhängigt en kollektiv utveckling i form av sociala faktorer. Detta ställs emot den oföränderlighet som tillskrevs vetandet i den metafysiska fasen.
Positivism var en term Comte själv uppfann och han redogör för sitt val i fem punkter:
- Positiv som motsats till fiktiv. Positivismen är en filosofi som ägnar sig åt sådant som är åtkomligt för förnuftet, till skillnad från abstrakta spekulationer.
- Anger gränsen mellan nytta och skada. Positivismen är således nyttig då den utgörs av forskning som tjänar samhällets utveckling snarare än att avspeglas blott i nyfikenhet.
- Anger motsatsen mellan visshet och ovisshet. Positivismen har förmåga att finna logiska svar i stället för att låta tvivel resultera i eviga diskussioner.
- Anger motsatsen mellan det precisa och det svävande. Positivismens filosofi uppnår en hög precisionsgrad till skillnad mot den gamla filosofins ”svävande ståndpunkter”.
- Positiv som motsats till negativ. Positivismen är ämnad att ”organisera, inte bryta ned”.
Vad som sammanfaller i dessa punkter är att Comte när det kommer till vetande vill skilja sin teori från det teologiska dyrkandet och den metafysiska filosofin. Enligt Comtes rigida synsätt kunde kunskap endast erhållas från logiskt tänkande – givetvis genomsyrad av den positivistiska andan.
Positivismen var inte bara en filosofisk riktning utan också en grund för den nya samhällsvetenskapen
Den nya samhällsvetenskapen
Comte verkade under en tid då statistiken fick genomslag som metod inom vetenskapen och människans väsen började kartläggas på ett nytt sätt. Genomsnittspersonen blev viktigare än undantagen och som samhällsvarelse sågs människan ur ett deterministiskt perspektiv. Även om Comte själv inte använde sig av statistik i nämnvärd utsträckning var han påverkad av denna nya tendens inom samhällsvetenskapen.
Hans egna bidrag har gjort att han räknas som en av föregångarna till sociologins uppkomst – det var i själva verket Comte som först myntade begreppet sociologi. Särskilt genom Émile Durkheim skulle positivismen vidareutvecklas inom den moderna sociologin.
Comtes idéer om vetenskaplig metod fick ett långvarigt inflytande, men har också kritiserats. Den mest kände kritikern är antagligen Karl Popper som i sitt huvudverk Forskningens logik ägnade sig åt att argumentera mot positivismen där en viktig punkt var att den inte följde grundregeln att vetenskapliga teorier måste vara falsifierbara.
Mindre omtalat i filosofihistoriska översikter är Auguste Comtes senare verk samt hans roll som religionsstiftare. Hans egen religion, Religion de l’Humanité, tillbad människan. Den fungerade inte ekonomiskt, men efter Comtes död har ett par församlingar uppstått i Brasilien och Paris.
Determinism – avser i detta fall människan som styrd utifrån lagbundenhet snarare än av egen vilja. Till exempel kunde statistik visa att det i ett samhälle förekom ett visst självmordstal som återkom över längre tid.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi