Vico
Giambattista Vico är känd för sin teori om historiens cykler och betraktas som en föregångare till modern historiefilosofi.
Giambattista Vico föddes i Neapel. Fastän han skulle bli en av de mest berömda italienska filosoferna var han okänd under sin livstid och levde han under enkla förhållanden; bland annat försörjde han sig genom att ge privatlektioner.
Inga av hans filosofiska verk finns översatta till svenska. Däremot en självbiografi som han kort och gott gav titeln Självbiografi (Autobiografia), vilket utgavs 1728 (på svenska 1999).
Kunskapssyn
Vico var kritisk mot den rationalistiska kunskapssynen och ansåg att vetandet står i förbindelse med vad vi verkligen kan utföra; där också fantasin spelar in som en väsentlig metod.
Matematiken såsom en mänsklig tankeprodukt och därmed skapad abstraktion kan inte erhålla fullständig kunskap, snarast godtycklig sådan. Direkta erfarenheter genom experiment och observation däremot är vägen till verklig kunskap om världen. Vad som förfelades matematiken kunde i stället utvinnas ur historien (då den människoskapande kunskapen stod i centrum gällde det mestadels sådan kunskap som senare främst skulle förknippas med sociologi).
Historievetenskap
För Vico var historien den huvudsakliga källan till kunskap. Med historiska förlopp som underlag menade Vico att det gick att påvisa allmänna lagar. Teserna framförde han i verket Scienza Nuova.
Vico betraktade historien som cyklisk och en av hans huvudidéer var att varje civilisation genomgår tre faser:
- Den första präglas av mytiska föreställningar där naturen och det gudomliga är bundet till varandra. Ett exempel på en sådan civilisation är det antika Grekland och Rom.
- Den andra fasen består av ett hierarkiskt ståndssamhälle baserat på feodalism eller monarki. Ett näraliggande exempel är medeltiden.
- I den tredje fasen uppstår ett samhälle där jämlikhet och lagar dominerar. Denna tid utgjorde Vicos samtid (och vår kan tilläggas).
Fasernas växlingar kännetecknas av framsteg. Däremot uppnås aldrig det ideala samhället som förblir ett ideal – Vico betecknade just historien som något evigt idealistiskt.
Innan det fulländade samhället uppnås sker ett avbrott i utvecklingen som följs av återgång. Således kommer den tredje fasen inte bestå utan dess rationalitet kommer småningom utmynna i barbari. En första form av barbari kunde märkas redan i andra fasen och i den tredje inträder en ny sorts barbari som inleder övergången till att cykeln påbörjas om igen från första fasen. Fastän Vico menade att dessa faser var tvungna för samtliga civilisationer är det inget som hindrar att till exempel nationer genomgår faserna i samma olika takt och under tiden samexistera.
Giambattista Vicos ”den eviga idealhistorien” kan i viss mån jämföras med Edmund Burkes syn på samhällets organiska mönster av faser enligt nedgång, restauration och framsteg. Hans tankar om historiens cykliska natur skulle inspirera senare historiker som Oswald Spengler, vars teori om civilisationers uppgång och fall beröringspunkter med Vicos synsätt.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi