Estetik
Ordet estetik kommer från grekiskans aisthesis och betyder 'sinnesintryck'. Den moderna uppfattningen av estetik är studiet av den konstnärliga upplevelsen inom exempelvis litteratur och musik, men också upplevelsen av det sköna i naturen samt i andra sammanhang.
Det fanns inget egentligt konstbegrepp förrän i mitten av 1700-talet. Då skulle den tyska filosofen Alexander Gottlieb Baumgarten (1714–1762) utveckla det moderna estetikbegreppet, bland annat i tvåbandsverket Aesthetica (1750, 1758). Baumgarten delade in filosofin i sinnenas sfär och begreppsligt tänkande där det estetiska främst berör det förra. Konst var således något man tog till sig med sinnena, det räckte inte med att förstå konstnärens intention för att vara en mottagare av konstverket. Betydelsen av den estetiska upplevelsen blir därmed förenad med subjektiva intryck snarare än universella.
Det sköna i konsten var under antiken förbundet med idén om det goda. Platon ansåg efterbildandet (mimesis) av verkligheten, det som resulterade i konst, som något förkastligt och blott en sämre form av verkligheten, men utan ny kunskap. Aristoteles framlade i Om diktkonsten en annan syn. Han godtog efterbildandet av verkligheten som ett värde i sig samt en form av ny kunskap då konst kan framföda något nytt som i sin tur kan alstra reflektion.
Under senantiken blev Plotinus tankar viktiga för teorin kring konst. För honom var konst mer än enbart efterhärmning av verkligheten: konstverken kunde höja sig över verkligheten, de var frambringade i kontakten mellan konstnärens själ och Gud. Det gudomligt inspirerade skapandet var en återkommande sinnebild för stor konst och kan jämföras med senare syn på stor konst vars tillblivelse alstrad av ögonblick av glänsande skaparanda.
Från 1700-talet har synsättet varit att det konstfulla är separerat från idén om det goda och att det sköna i konsten inte måste förmedla någon hög moral. Utöver Baumgarten som banade väg för begreppet skulle Kant i slutet av århundrandet framföra tankar kring estetik som sedan blivit högst inflytelserika. Kant bidrog med en diskussion som gällde konstens autonomi kontra dess avhängighet av sådant som moral. Han pläderade för att konsten kunde vara obunden moral och andra värden, men hans ståndpunkt ger likväl skäl till att inse den problematik som ligger i att frigöra konsten helt från utomstående värden.
Skönhet
Under 1600- och 1700-talen syns en tydligare separering mellan konst och vetenskap och därmed mellan det sköna och det nyttiga. "De sköna konsterna" (Beaux-Arts) är en term som härrör från arkitekturen, men kan gälla för en del av den allmänna konstsynen. Beaux-Arts kringgås av idéer om skönhet som mål för konsten, men också smaken. Smaken saknar strikta regler, men kan förfinas genom umgänget med goda konstexempel. Detta är förenligt på hur kritiken bortser från sant och falskt som är rådande inom naturvetenskapen och i stället vädjar till omdömet som led i värderingen.
Hur går det att förhålla sig till skönheten som objektiv eller som kulturell konstruktion? Att konstobjektet skulle äga immanent skönhet kan ifrågasättas, snarare är det en känsla som uppstår i mötet med konstobjektet. Vad som sedan påverkas om skönhetsupplevelsen uppstår är följdfrågan: rör det sig om objektiva skönhetsvärden eller är det normbaserat givet kulturen och andra sociala normer som internaliserats. Det är bevisligen så att en del skönhetsvärden är tidsberoende. I konsten är detta vanligt då förstelnade normer utmanas av nya riktningar. Ett välkänt exempel är impressionisterna vars konstverk först av stora delar av samtidens konstpublik ansågs som anskrämliga, men som senare skulle förknippas med behaglig konst.
Den brittiska filosofen Hugo A. Meynell ägnade sig åt estetik och i En fråga om smak? (The Nature of Aesthetic Value, 1986) diskuterar han hur estetiska värderingar mellan konstverk kan göras: varför är en bok bättre än en annan, vad finns det för utmärkande egenskaper hos god konst och går det över huvud att värdera konst objektivt?
Så här skriver Meynell om dålig konst:
I typfallet väcker den beprövade känslor och fäller beprövade omdömen på redan beprövade ämnen med beprövade medel.
I en annan passage i boken skriver Meynell:
Man kan säga att när det gäller konst som inte är förstklassig, brukar ofta de som uppskattar den sluta att göra det, för att gå vidare till den förstklassiga konsten, medan en utveckling i motsatt riktning sällan inträffar.
Meynell spårar en utveckling hos smaken i bedömningen av konst. Vi kan genom att exponeras för "förstklassig konst" förfina vår smak.
Det sublima
Begreppet sublim introducerades av den antike retorikern Longinus, men fick sin större betydelse under sena klassicismen och romantiken bland annat i skrifter av Boileau och Shaftesbury. Även Friedrich Schillers essä "Om det sublima" ("Ueber das Erhabene") kan nämnas. Han lyfte fram hur upplevelsen av det sublima växer fram ur fruktan; från ren fruktan för naturens kraft, till omvandlad form som moralisk fruktan inför omskakande konstverk.
Det sublima är begreppsmässigt näraliggande det sköna, men är inte nödvändigtvis en skönhetsupplevelse och kan framkallas av andra intryck. Det kan vara något storslaget, men inte storlaget vackert i första hand utan storslaget på ett sätt som är omskakande.
Originaliteten och dess värde i konsten
Ett av de kriterier som ställs på konstverk vare sig det handlar om litteratur eller bildkonst är att det ska inrymma originalitet i någon utsträckning. Några av de mest storartade konstverken innehar sin upphöjda position i konsthistorien då de varit nydanade och stilbildande. De har initierat en ny riktning eller utvidgat de förut gällande normerna inom sitt konstområde.
Originalitet kan gå utanför det som kallas kvalitet liksom estetiskt värde. Vad som är nyskapande är konstnärligt angeläget även om det inte infriar alla typiska krav på hantverksskicklighet. Det händer inte alltför sällan att konstverk med bristfällighet i hantverk får högre status än konstverk som är oklanderliga i sitt hantverksmässiga utförande, men saknar originalitet.
Originalitet är inte nödvändigtvis en avskild faktor i bedömning av ett konstverk. Den svenska filosofen och författaren Thomas Anderberg skriver att originalitet ändå kan bidra till den estetiska upplevelsen, att ”originalitet ingår i en organisk helhet med andra egenskaper, där några är positivt estetiska, vilket synliggörs genom originalitetsaspekten.”
Under antiken var inte originaliteten en självklar kvalitet i ett konstverk. Det var särskilt under romantiken på 1800-talet som det originella fick en framträdande roll i synen på konstverket. Romantiken stod i kontrast till den stilriktning som kallas klassicism och varit dominerande inom flera konstarter under delar av 1600- och 1700-talen och karaktäriserades av det regelstyrda.
Under modernismen på 1900-talet skulle idén om det originella omfamnas till det yttersta. Att bryta mot tidigare normer blev ett centralt inslag i konstidealet. Vurmen för sådant som bröt av mot det traditionella kunde också producera avarter: konstverk som tillkom under tillkämpad strävan efter originaliteten.
Att de verk som hyllats som nydanande tillskrivits framskjutna positioner i kulturhistorien kan ibland försvåra det rent kvalitetsmässiga omdömet. Är antikens skådespel och dikter till exempel överlägsna det allra mesta som skrivits under de senaste århundrandena? Namn på tragöder som Aischylos och Sofokles, poeter som Pindaros och Horatius äger en självklar plats i den litterära kanon. Är det för att deras skådespel förblivit näst intill oöverträffade eller är det för att de skapade nydanande litteratur som sedan dess blivit mönsterbildande?
Ingen skulle påstå att den mobiltelefon som lanserades 2007 med modellbeteckningen ”iPhone 2G” är bättre än den modell som lanserades drygt tio år senare med modellbeteckningen ”iPhone 12”. ”iPhone 2G” var en förutsättning för den senare modellen, men ingen skulle – frånsett preferenser av det idiosynkratiska slaget – komma på idén att anse den första som bättre.
Givet den framåtskridande teknologiska utveckling under 2000-talet är det orimligt att en produkt inom samma kategori inte uppnår en förbättring över en tioårsperiod. Men givet utvecklingen som skett inom litteratur (tryckpressen, skrivmaskiner, datorer med ordbehandlingsprogram med redigeringsmöjligheter etc.) borde inte även detta visa sig i ökad kvalitet?
Att konst särskiljer sig från teknologiska produkter är uppenbart. Vad som skiljer sig åt ifråga om de kriterier som använts i bedömningen av konstverk från olika tidsepoker är de kontextuella.
Konstmarknaden är ett flagrant bevis på att originalitet värderas högst. Det är troligare att den första iPhone-modellen hamnar i en monter på ett teknikmuseum än någon av dess uppföljare liksom att en landskapsmålning av Turner går för ett högre pris på en konstauktion än en samtida konstnärs landskapsmålning. Att målningen av Turner säljs för ett överlägset högre pris är kanske delvis men inte enbart en direkt återspegling av köparens smak. Turners tavla har framför allt ett högre marknadsvärde och det beror på kontextuella skäl.
Dessa historiska sakförhållanden, som att Shakespeares tragedi Macbeth hör till litteraturens mest ansedda verk eller att Orson Welles film Citizen Kane toppat många filmkritikers topplistor kommer påverka receptionen av dem. Den som ser (eller läser) Macbeth är ofta medveten om att denne bevittnar ett verk som experter omhuldar, vilket gör det svårt att förhålla sig neutral i bedömningen. Fastän Macbeth förtjänar sin upphöjda position pågår en sorts självkonsolidering av dess höga position, just tack vare dess rykte. Fler kommer instämma i än bestrida dess position.