Arthur Shopenhauer ägnade sig åt livsfilosofi i framför allt Parerga und Paraliponema (som i vissa senare utgåvor skulle utges bara i form av andra delen vars svenska översättning blivit Aforismer i levnadsvisdom) i ibland utgiven där det ingick aforismer som avhandlade praktiska livsfrågor inklusive frågan om hur man bäst inrättar sitt liv och vad som skänker det jämvikt och lycka – eller med den antika termen eudaimonia.

Själva utgångspunkten för eudaimonia är pessimistisk hos Schopenhauer som anser att den måste reduceras till att det eftersträvansvärda är att leva mindre olyckligt – att leva fullständigt lyckligt är en anomali med tanke på livets obestridliga kval. 

Detta förhållningssätt har Schopenhauer övertagit från Aristoteles och han citerar dennes maxim ”Den förnuftige söker inte glädjen, utan avsaknaden av smärta”, vilket han menar bör utgöra måttstocken den möjliga sällheten.

Tre grundbestämmelser i livets praktiska filosofi

Schopenhauer gör i sin eudaimonologi en indelning i ”grundbestämmelser”, livsavgörande i det mänskliga livet, vilka är följande:

1. Vad man är – primärt personligheten samt hälsotillståndet.
2. Vad man har – egendomar och ägodelar.
3. Vad man föreställer – hur man förstås av omgivningen.

Den första punkten innefattar att envar måste leva i en förening av det subjektiva och objektiva. Härvidlag bestämmer personligheten hur vi subjektivt uppfattar vår levnadslott och de faktiska förhållandena endast delvis påverkar detta. Den subjektiva delen av vår livssyn är oföränderlig i hög grad (”genom sin individualitet är måttet på [människans] möjliga lycka förutbestämd”), medan den objektiva är mer föränderlig och i ödets våld.

I denna tudelning är det subjektiva den dominerande faktorn för vårt välbefinnande. I det subjektiva inräknar Schopenhauer också hälsotillståndet, vilket han fullt rimligt tilldelar en viktig roll för vårt välmående på det stora hela. En god hälsa ihop med ett milt temperament och positiv läggning nämner den tyska filosofen som delar i de goda förutsättningarna. Häri delar han vad som skulle kunna vara uppfattningen hos 2000-talets lyckoforskning. Schopenhauer benämner därutöver ”ett omdömesgillt förstånd, en måttfull mild vilja och följaktligen ett gott samvete” som grenar på samma träd.

Som ett led i hälsans betydelse för vårt psykiska välmående inskärper Schopenhauer det vettlösa att offra hälsan för sådant som hör ihop med materiell vinning, ryktbarhet och sinnliga njutningar. Han gör en tredelad indelning av njutningar:

1. Reproduktionskraftens njutningar – äta, dricka, smälta maten, vila och sova.
2. Irritabilitetens njutningar – vandra, springa, brottas, fäkta, rida, jakt etc.
3. Sensibilitetens njutningar – betrakta, tänka, förnimma, dikta, forma, musicera etc.

Föga förvånande tilldelar Shopenhauer den tredje kategorin de mest livgivande effekterna på livet: ”vår lycka (…) är desto större ju ädlare kraften som betingar vår njutning är”.

Och framför allt bör vi vara modesta i vårt levnadssätt: ”All begräsning gör oss lyckliga”, heter det i en av Schopenhauers aforismer (vilket kan jämföras med Demokritos motto: ”Gör litet om du vill vara lycklig”). Begränsning bör gälla ifråga om engagemang, förströelser och relationer. Enformigheten främjar enkelheten och det är just denna som bringar sällhet. Schopenhauer bortser likväl inte från leda och menar att några medel måste tillåtas för att hålla denna i schack, men – om man förstår honom rätt – minsta möjliga sådana. Livet är att föredra, enligt Schopenhauers metafor, om det flyter fram som en ”bäck utan vågor och virvlar”.

Tillbakadragenhetens nödvändighet

Schopenhauers livsfilosofi är allmängiltig, som sig bör, men den är också märkbart präglad av filosofens egen livssituation. Som när han förordar enslingens liv som överlägset sällskapsmänniskans. Sällskap ter sig som en utfyllnad för själar utan inre rikedom.

En anekdot därom kan inhämtas från levnadstecknaren Gunnar Fredrikssons bok om filosofen, i vilken Schopenhauer som hade svårt för oljud stördes av en sömmerska som var hyresgäst i samma hus. Hon satt i hallen utanför hans rum med väninnor, vars samtal Schopenhauer upplevde som störande pladder. Efter bett dem avlägsna sig utan att hörsammas ”kastade [han] helt enkelt ut sömmerskan, nerför trapporna”, något som orsakade henne personskador. Exakt hur det var med detta är svårt att veta och Schopenhauer som menade att hon simulerade opponerade sig, vilket satte igång en lång utdragen process som Schopenhauer i slutändan förlorade och dömdes betala hennes livränta.

I Parerga und Paraliponema utgår lovtal för det ensamma livet, vilket är vad som förenas med såväl den stilla som anspråkslösa livsföringen. Att detta inte tilltalar var man eller kvinna inser förstås bokens författare. Schopenhauer gör ingen indelning i intro- och extroverta personlighetstyper utan en mindre neutral sådan i andligt rika människor och genomsnittsmänniskor. De senare behöver i själva verket fjärma sig från ensamheten då de pinas av att behöva utstå sig själva.

Ensamheten betonar dragen hos en själv. Den är rentav nödvändigheten för ens själv att framträda gediget. Och, skriver Schopenhauer,”den som inte älskar ensamheten älskar heller inte friheten: endast när man är ensam är man fri”. I sällskap däremot härskar tvånget och individualiteten och särarten hamnar ovillkorligt på offeraltaret. Således går det inte helt att harmoniera med någon annan än sig själv. ”Den sanna djupa friden i hjärtat och den fullkomliga sinnesron, det högsta goda på jorden efter hälsan, står därför endast att finna i ensamheten och – som varaktig sinnesstämning – endast i den djupaste tillbakadragenheten”, lyder summeringen.

Artikelförfattare: Oskar Strandberg
Senast reviderad: 2024-11-06