Livsfilosofi hos Schopenhauer

Arthur Schopenhauer ägnade sig åt livsfilosofi i framför allt Parerga und Paralipomena (som i vissa senare utgåvor skulle begränsas till andra delen med svenska översättningen Aforismer i levnadsvisdom), där det ingick aforismer som avhandlade praktiska livsfrågor inklusive om hur man bäst inrättar sitt liv och vad som skänker det jämvikt och lycka – eller, med den antika termen, eudaimonia.

Utgångspunkten för eudaimonia är pessimistisk hos Schopenhauer som anser att den måste reduceras till att det eftersträvansvärda är att leva mindre olyckligt – att leva fullständigt lyckligt är en anomali med tanke på livets obestridliga kval. 

Detta förhållningssätt delar Schopenhauer i viss utsträckning med Aristoteles och han citerar dennes maxim ”Den förnuftige söker inte glädjen, utan avsaknaden av smärta”, vilket han menar bör utgöra måttstocken för den möjliga sällheten.

Det livsavgörande

Schopenhauer urskiljer i sin eudaimonologi tre ”grundbestämmelser” i det mänskliga livet:

1. Vad man är – primärt personligheten och hälsotillståndet.
2. Vad man har – egendomar och ägodelar.
3. Vad man föreställer – hur man förstås av omgivningen.

Den första punkten innefattar att vi måste leva i en förening av det subjektiva och objektiva. Härvidlag bestämmer personligheten hur vi subjektivt uppfattar vår levnadslott och att de faktiska förhållandena endast delvis påverkar detta. Den subjektiva delen är oföränderlig i hög grad (”genom sin individualitet är måttet på [människans] möjliga lycka förutbestämd”), medan den objektiva är mer föränderlig och i ödets våld.

I denna tudelning är det subjektiva den dominerande faktorn för vårt välbefinnande. En god hälsa ihop med ett milt temperament och positiv läggning inräknar den tyska filosofen bland de goda förutsättningarna. Här befinner sig Schopenhauer närmare modern lyckoforskning än man kanske först kunnat tro. Schopenhauer benämner därutöver ”ett omdömesgillt förstånd, en måttfull mild vilja och följaktligen ett gott samvete” som grenar på samma träd.

Som ett led i hälsans betydelse för vårt psykiska välmående inskärper Schopenhauer det vettlösa att offra hälsan för sådant som hör ihop med materiell vinning, ryktbarhet och sinnliga njutningar. Han gör en tredelad indelning av njutningar:

1. Reproduktionskraftens njutningar – äta, dricka, smälta maten, vila och sova.
2. Irritabilitetens njutningar – vandra, springa, brottas, fäkta, rida, jakt etc.
3. Sensibilitetens njutningar – betrakta, tänka, förnimma, dikta, forma, musicera etc.

Föga förvånande utser Schopenhauer den tredje kategorin till mest betydelsefull: ”vår lycka (…) är desto större ju ädlare kraften som betingar vår njutning är”.

Och framför allt bör vi vara modesta i vårt levnadssätt: ”All begränsning gör oss lyckliga”, heter det i en av Schopenhauers aforismer (att jämföra med Demokritos motto: ”Gör litet om du vill vara lycklig”). Begränsning bör gälla ifråga om engagemang, förströelser och relationer. Enformigheten främjar enkelheten och det är just denna som bringar sällhet. Ledan förbises likväl inte och vissa medel måste tillåtas för att hålla denna i schack, men – om man förstår Schopenhauer rätt – minsta möjliga sådana. Livet är att föredra, enligt hans metafor, om det flyter fram som en ”bäck utan vågor och virvlar”.

Annons

Tillbakadragenhetens nödvändighet

Schopenhauers livsfilosofi är allmängiltig, som sig bör, men den är också märkbart präglad av filosofens egen livssituation. Som när han förordar enslingens liv som överlägset sällskapsmänniskans. Sällskap ter sig då som en utfyllnad för själar utan inre rikedom.

En anekdot därom kan inhämtas från levnadstecknaren Gunnar Fredrikssons bok om filosofen, i vilken Schopenhauer som hade svårt för oljud stördes av en sömmerska som var hyresgäst i samma hus. Hon satt i hallen utanför hans rum med väninnor, vars samtal Schopenhauer upplevde som störande pladder. Efter att ha bett dem avlägsna sig utan att hörsammas ”kastade [han] helt enkelt ut sömmerskan, nerför trapporna”, något som orsakade henne personskador. Schopenhauer som menade att hon simulerade opponerade sig, vilket satte igång en lång utdragen process som Schopenhauer i slutändan förlorade och dömdes betala hennes livränta.

I Parerga und Paralipomena utgår lovtal för det ensamma livet, vilket är vad som förenas med såväl den stilla som anspråkslösa livsföringen. Att detta inte tilltalar envar inser bokens författare, men det görs ingen indelning i intro- och extroverta personlighetstyper utan en mindre neutral sådan i andligt rika människor och genomsnittsmänniskor. De senare behöver fjärma sig från ensamheten då de pinas av att behöva utstå sig själva.

Ensamheten betonar dragen hos en själv, den är rentav nödvändigheten för ens själv att framträda gediget. Och, skriver Schopenhauer, ”den som inte älskar ensamheten älskar heller inte friheten: endast när man är ensam är man fri”. I sällskap däremot härskar tvånget med följden att individualiteten och särarten hamnar på offeraltaret. Således går det inte helt att harmoniera med någon annan än sig själv. ”Den sanna djupa friden i hjärtat och den fullkomliga sinnesron, det högsta goda på jorden efter hälsan, står därför endast att finna i ensamheten och – som varaktig sinnesstämning – endast i den djupaste tillbakadragenheten”.

Artikelförfattare: Oskar Strandberg
Senast reviderad: 2026-06-03