Kritik mot Sartres humanism

För Jean-Paul Sartre var människan fundamentalt fri även om hon påverkades av politiska system. Denna del av Sartres filosofi kom att få kritik från olika håll, inklusive Martin Heidegger i hans Brev om humanismen från 1947, vilket kan ses som en replik till Sartres Existentialismen är en humanism som utgivits två år tidigare och som redan den faktiskt var en försvarsskrift.

För Heidegger existerade inte humanismen på det sätt Sartre föreställt sig. Den mänskliga frihet Sartre talade om var enligt Heidegger en övertro på hennes möjligheter och makt att påverka sin tillvaro. I stället var människan underordnad bundenheten hos ett strukturellt system som utgjordes av det civiliserade samhället. Människans eget utrymme för handlingar var begränsade.

Under 1950 introducerades strukturalismen, bland dess företrädare fanns psykologen Jaques Lacan och antropologen Claude Lévi-Strauss. Strukturalister kom att kritisera Sartres existentialism och humanism. De hade en ståndpunkt där strukturer som språk och teknologi befann sig en nivå över människan och dennes roll.

Enligt Lacan var det mänskliga jaget en illusion och produkt av andra fenomen, bland annat språket. Människan var en produkt av sin omgivning och inte sitt eget centrum. Lévi-Strauss kom fram till att språket och myterna i hög grad var oberoende av människan. För honom är människan en del av sin specifika kultur, en agens. Begreppet agens syftar på att individen agerar inom en social kontext likt en agent, vilket vill säga osjälvständigt.

Heidegger och strukturalisterna hade alltså en klart mer negativ syn på den mänskliga tillvaron och hennes egen vilja än Sartre. Det är kanske svårt att betrakta existentialismen som optimistisk. Likväl skriver Sartre i Existentialismen är en humanism att "det finns ingen mera optimistisk lära" och syftar till att människan är förmögen att bestämma sitt eget öde. Detta kan ställas mot Heideggers: "Ingen handling kan förändra världens tillstånd".

För strukturalisterna är det är inte människorna som skapar den historiska utvecklingen utan civilisationens egna verktyg såsom teknologin inte minst.