Platons idealstat
Staten är en av Platons mest refererade verk och återger filosofens syn på hur samhället borde se ut. Som vanligt sker framställningen i dialogform med Sokrates som protagonist.
I det samhälle Platon utgår från anses filosoferna odugliga av både de styrande och folket. Platon vill ändra attityden och menar att en filosofisk karaktär är nödvändig för de i styrande position om rättrådigt handlande ska gälla.
De styrande
De som styr Platons idealstat är filosoferna. Dessa har tidigare utfört andra uppgifter, men en del är vid högre ålder kallade att agera som statens beslutsfattare. Vid en ålder av femtio tänker sig Platon att dessa ska övergå till att styra staten, först då anser han dem ha erhållit nog med vishet.
Framgår gör att de styrande är en liten minoritet och att det även är möjligt för kvinnor att bli väktare. Men den brännande punkten är att de styrande är filosofer: ”Om inte politisk makt och filosofi går samman och alla de naturer som nu enbart strävar efter ettdera utestängs med våld – då blir det aldrig något slut på olyckorna för staterna.”
Hur kan det då garanteras att filosoferna gör vad som är gott för staten? Argumentet är att filosoferna avskyr lögnen och älskar sanningen. Trots den idealistiska synen måste även dessa underkasta sig lagar och de får inte skaffa sig egen jord eller materiell egendom eftersom det kunde leda till att deras intressen förskjuts mot annat än vad som är nyttigt för staten.
Näringsklassen
Enligt Platon inhyser den sunda staten endast den befolkning som ingår i nödvändiga yrken som tillhandahåller de ursprungliga behoven; däri ingår allt från jordbrukare till köpmän. Dessa utgör den andra av tre samhällsklasser. Det centrala är att varje invånare gör sin sak, mångsyssleri är oönskat.
Väktarna
Den tredje klassen kallas väktare och en sådan ska enligt Platon vara ”stridbar, snabb och stark till naturen”. De ska vakta staten och ha en militärisk uppgift, men en väktare ska dessutom ha en filosofisk läggning. Det går att finna Platons väktare anmärkningsvärda utifrån de till synes konträra egenskaper dessa ska besitta. De ”måste vara krigaratleter när de är unga”, men de kan sedan övergå till att styra.
Timokrati
Det statsskick Platon skisserar upp i Staten kallar han för timokrati, där ´timo´ kan översättas till aktning och heder. Det finns en närhet till aristokrati (de bästas välde), vilket är svårt att plädera för utan inslag av elitistiskt tänkande och Platons stat har utan tvivel ett sådant bihang. Som värst låter det antagligen då diskussionen kommer in på fortplantning:
De dugligaste männen bör ha sexuella förbindelser med de dugligaste kvinnorna så ofta som möjligt men de sämsta männen med de sämsta kvinnorna så sällan som möjligt, och de förras avkomma bör uppfödas men inte de senares, om kvaliteten på hjorden ska ligga på topp.
Detta är heller inget samhälle där det finns utrymme att vara sjuk. De som arbetar i staten har rätt till att få medicin, men i övrigt finns inte ”tid att vara sjuk” och skulle sjukdomen visa sig vara annat än övergående är det döden allena som befriar arbetaren från sitt värv.
Kritik mot dikt och andra konstarter
Platon är en motståndare till dikt och andra konstarter. Han vill revidera diktepos och rensa dem på allt som inte visar upp gudarna som goda förebilder. Han medger villigt att en diktare som Homeros är lysande, men om man ”släpper in den ljuva musan i lyriska och episka dikter kommer njutning och smärta att bli kungar i staten i stället för norm och det som anses vara det bästa i alla tider – förnuft”.
Han vill vidare stympa musiken genom att majoriteten av tonarterna ska förbjudas, vilka har som gemensamt att de inte efterbildar det måttfulla och tappra. Inte mycket till överst har han heller för målare vars verksamhet är förfelad då den ägnar sig åt efterbildning på ett onödigt vis.
Platons motstånd gentemot konsten hade sin grund i att han uppfattade den som deformerande den sanna verkligheten. Medan den sanna verkligheten kom till sitt rätta uttryck i idén, var den förvanskad i materien, det vill säga verkligheten som vi uppfattar den, och konsten som avbildade verkligheten skenbart blev således en imitation av tredje graden.
Kan då Platons idealstat förverkligas och hur ska då detta i så fall ske? Frågan dryftas vid två tillfällen i dialogen och slutsatsen är att det inte är omöjligt att en sådan stat skulle kunna existera. När frågan om hur staten ska upprättas rent konkret berörs lägger Platon fram en radikal plan: alla invånare i staten över tio år ska flyttas ut på landet och där isolerade från sina föräldrar uppfostras enligt de nya normerna.
Dessa drag hos Platons idealstat kan ses som färgad av hur det gick till i Sparta, där pojkar och flickor tidigt frånskildes sina föräldrar och gavs sträng och militärisk uppfostran och träning i statens regi.
Inte minst som idéhistoriskt verk är Staten intressant, men det finns förstås mycket som kan förbrylla dagens läsare. Den bör också förstås utifrån en bakgrund där dess författare lever i en (stads)stat som genomgått inre kriser och tvingats in i krigsdrabbningar med yttre fiender. Ett av de största skälen till varför Platon vill ge makten till filosofer är att deras handhavande med den inte ska missbrukas och således undviks inre motsättningar. Dessutom vill han begränsa statens expansion och tillväxt till det allra nödvändigaste för att slippa hamna i intressekonflikter med grannstater.
Vad Platon ger en skiss av är ett idealsamhälle. I den senare dialogen Lagarna tycks Platon besinnat sig vad utopiska inslag anbelangar och det är inte längre filosofer som har den högsta makten.