Kärlekens väsen hos Platon

I dialogen Gästabudet (Symposium) av Platon ges en exposé över kärleken och dess väsen. Inramningen är ett gästabud hos Agathon där bland andra Faidros, Pausanias, Eryximachos, Aristofanes och framför allt Sokrates närvarar.

De håller i tur och ordning lovtal till kärleken. Kärleken, som här även äger gestalt i form av guden Eros, tilldelas mångahanda förträffliga egenskaper av de olika talarna. Höjdpunkten är det sista talet av Sokrates, som dock i huvudsak ett återgivande av ett samtal denne har haft med en kvinna vid namn Diotima. Sokrates blir därför snarast ett språkrör och något anmärkningsvärt är att han utfrågas av denna Diotima på samma sätt som Sokrates själv brukar utfråga personer – den metod som brukar kallas ”förlossning” – i sin omgivning i flera av Platons övriga dialoger. Samtalets konstruktion tydliggör att detta inte torde vara Sokrates utan Platons tankar.

Det i Sokrates utläggning om kärleken som står i kontrast till de övrigas är att kärleken i Sokrates tal är fattig snarare än rik och fullkomlig. Kärleken är fattig då dess objekt gäller något som vederbörande (den som älskar) inte äger. I en metaforisk framställning säger Diotima i en passage att kärleken är:

hård och skrovlig, barfota, hemlös, sover på marken, utan säng, vid dörrar och vägar under bar himmel

I Sokrates tal om kärlek tycks Platon vilja framhålla att kärleken inte behöver handla främst om känslor för en person (att dyrka en enda jämförs med att ”bete sig om en slav”), utan strävan mot att nå fram till det sköna och dess mångfald. Detta slags kärlek som inte kretsar kring ett bestämt kärleksobjekt har bevarats med en speciell innebörd i begreppet ”platonisk kärlek”.

Det sköna konkretiseras vidare i att alstra och föda. Det fula kan inte alstra något då det, något förenklat, är improduktivt. Det goda däremot är orsak till födandet och ”födandet är evigt och odödligt”.

Vad som kan läsas i Gästabudet ger vittnesbörd om en kultur som idag delvis är oss främmande. Här är sexuell kärlek mellan två män – ofta en man (erastes) och en yngling (eromenos) – idealet medan en mans kärlek till kvinnan har betydligt lägre status, något som också reflekteras av kvinnans låga ställning i samhället vid denna tid.


Erastes ”älskare”, den aktiva parten i samkönat sexuellt förhållande.

Eromenos pojke i nedre tonåren, den passiva parten i samkönat sexuellt förhållande.

Artikelförfattare: Oskar Strandberg
Senast reviderad: 2019-08-20