Næss
Arne Næss, 1900-talets mest kända norska filosof, föddes 1912 i Oslo. Vid 27 års ålder blev han den yngste professorn någonsin vid Oslo universitet och samtidigt den enda filosofiprofessorn i Norge.
Arne Næss filosofi kan delas in i två huvudsakliga inriktningar. Till en början intresserade han sig för semantik och vetenskapsteori för att senare gå över till vad som blivit kallat ”ekosofi”. Därutöver skulle han ägna livsfilosofin utrymme i sitt sista verk.
Empirisk semantik och kunskapssyn
Arne Næss blev uppmärksammad för sitt verk Empirisk semantik (En del elementaere logiske emner) som utkom 1947 och där han utforskade språket och meningen hos uttryck.
Närliggande till semantiken var kunskaps- och vetenskapsteori som Næss koncentrerade sina tankar på under 1950-talet. Han var till en början influerad av positivismen, enligt vilken vetenskapen utgjorde en möjlighet till kunskapsfinnande inom allt, men övergick under 1960-talet till en mer pluralistisk syn på kunskap.
Ekosofi och miljöaktivism
Idag är Arne Næss mest känd som grundaren av ekosofi. Med titlar som Ekologi, samhälle och livsstil (Økologi, samfunn og livsstil, 1973) blev han en viktig person för ett fördjupat miljötänkande.
Ekosofi i sin kärna handlar om självförverkligandet för människor, djur och växter – de ska få leva och utvecklas enligt sin egen potential. Ekosofi, handlar enligt Næss, "om klokhet och visdom i förhållande till vår livsgrund på jorden".
Ett viktigt begrepp är djup ekologi (dyp økologi). Næss syn på naturen var just ”djup” i meningen att människan borde förstå sin delaktighet i naturen och bejaka dess värde, snarare än enbart för dess nytta för människan. Det senare är ett ytligt ekologiskt tänkande som inte sträcker sig längre än ett motstånd mot att använda naturresurser på ett ohållbart vis.
Vidare har människan en moralisk skyldighet mot naturen, vilket till exempel inbegriper att en nöjesjakt inte är berättigad medan ett jagande för överlevnad däremot kan godtas. I boken Ekologi, samhälle och livsstil sammanfattas brett och specifikt ekosofin.
Miljöetik var trots allt inget nytt ämne. Fastän miljöfrågor har fått större fokus på andra halvan av 1900-talet och 2000-talet myntades begreppet ekologi redan av Ernst Haeckel i mitten av 1800-talet. Ännu längre tillbaka i tiden har tänkare som Rousseau, Waldo Emerson och Henry David Thoreau intresserat sig för naturens komponenter och konsekvenserna för dessa av en tilltagande mänsklig närvaro.
Redan mot slutet av 1800-talet fanns strömningar som menade att människan nästan uteslutande var negativ för naturen. Att en ekologisk oro sedan växte under industrialismens framväxt är förstås fullt konsekvensenligt. Nu tycktes naturen alltmer bli en källa för utvinning och frågan väcktes om naturresurserna skulle vara för evigt eller sina.
Frågan skulle senare omformuleras till när i stället för om. 1962 skrev Rachel Carson sin inflytelserika Tyst vår om bland annat kemikaliers påverkan på djurlivet. Just denna bok nämner Næss som en viktig källa för hans grundande av ekosofin.
När den före detta analytiske filosofen avslutade sin professur i Oslo fick han mer tid åt sitt miljöengagemang. En omtalad händelse utspelade sig i Mardalsfossen där Næss och andra demonstranter kedjade fast sig för att protestera mot ett dammbygge. Demonstranterna blev slutligen bortförda och dammbygget blev av, fast aktionen fick uppmärksamhet och animerade miljöaktivismen i Norge.
Livsfilosofi och känslornas betydelse för filosofin
På senare år skrev Næss sin försäljningsmässigt mest framgångsrika bok, Livsfilosofi, som utkom 1998. Den har i Norge sålt i över 100 000 exemplar.
Här diskuteras känslorna och hur de hör ihop med förnuftet samt att människan inte endast hyser känslor utan är känslor. Centralt i livsfilosofin, där Næss tar avstamp hos Spinoza och dennes "känslofilosofi", är att människan aktiveras då hon hyser positiva känslor som glädje och inspiration medan negativa känslor som hat och avund är passiverande.
Arne Næss avled 2009, 96 år gammal.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi