Konfucius

551-479 f.Kr

Konfucius är en av den kinesiska historiens viktigaste namn (namnet Konfucius är för övrigt en latinisering av Kon Fuzi). Han levde under den period som kallats filosofins guldålder i Kina.

Efter avsagt sig en tjänst som ämbetsman började Konfucius flacka runt i Kina och följdes snart av ett antal lärljungar. Lärljungarna som blev allt fler skulle efter hans död föra vidare hans budskap och hans ord nedtecknades i en bok, vilken fått namnet Samtalen (Lunyu). Detta anses som den främsta av de konfucianska urkunderna.

Konfucius skrev alltså ingenting själv och hans filosofi kan heller inte anses nydanande. I grunden handlar det om en dygdelära innehållandes levnadsregler och betraktelser som berör det politiska. Hans lärljungar skulle senare addera ytterligare delar till hans lära och det var bland annat genom dessa tillägg som konfucianismen också utvecklades till en religion.

Samtalen består av en mängd moraliska föreskrifter, vilka är i formen av sentenser och i vissa fall något krypiska. En viktig del av Konfucius lära är rättfärdighet och att dygd är att föredra framför flärd:

Till rikedom och ära står människornas lust. Men om dessa icke kan vinnas på rätta vägar, då är det bättre att de icke kommer oss till del. Till fattigdom och förnedring står människornas avsky. Men om dessa icke kan bortskaffas på rätta vägar, då är det bättre att de icke undflys.

Vid sidan av rättfärdigheten är lärdomen vad som främst kan förknippas med en upphöjd människa. Den vishet som lärdomen inbringar är för Konfucius inget som ska torgföras vid bästa tillfälle och det finns anledning att vara misstänksam mot de yttre åthävorna:

Om en mans tal tycks oss väsentlig och allvarligt och vi räknar honom som en god människa, är det därför säkert att han är en upphöjd man? Eller kan icke hans allvar vara endast ett yttre sken?  

Den etiska princip som kallas ”Den gyllene regeln”, som finns i flera uppsättningar och lyder ”Gör inte mot andra det du inte vill att andra ska göra mot dig”, utformades först av Konfucius. Detta var en del av det jämlikhetsideal som Konfucius framförde, som också inrymde idén om att utbildning gick före social klass, vilket skulle anammas av den kinesiska kulturen.

Konfucianismen som statsideologi

Under långa perioder var arvet från Konfucius förhärskande i den politiska utövningen och med tiden blev ideologin kopplad till konfucianismen betraktad som konservativ genom sin betoning på en social harmoni med lojalitet mellan människor och starka familjeband. En del av den konservativa stämpeln berodde också på att Konfucius lära tolkades på ett sätt som gav kvinnan en underordnad ställning i samhället.

Den ställdes i kontrast med taoismen (eller daoismen) som var mer samhällsfrånvänd och hade en bredare folklig förankring till skillnad från konfucianismens lärda inriktning. Taoismen var byggd på religiösa föreställningar kontra konfucianismens filosofiska. Efter att buddhismen fått starkt genomslag i Kinas religiösa liv fick konfucianismen en ytterligare svår konkurrent.

Artikelförfattare: Oskar Mark

Litteratur

Konfucius skrev inga egna filosofiska verk. Hans filosofi framfördes dock av lärljungar och senare uttolkare.

  • Samtalen (Lunyu)
  • Den stora kunskapen
  • Mittens väg
  • Mongiz verk

Källor

Citaten i texten är från Alf Henriksons och Hwang Tsu-Yüs översättning av Lunyu.