Kants fredstanke
I skriften Den eviga freden (Zum ewigen Frieden, 1795) försöker Immanuel Kant ställa upp ett antal villkor som genom tillämpning kan inrätta en evig fred. Han medger att människan av naturen är benägen att ta till strid vid konflikter och avser inte ändra denna natur utan betonar vikten att instifta ett antal praktiska åtgärder som ser till att det blir i allas intressen att upprätthålla fred.
En av punkterna är att arméer ska avvecklas. Rustade arméer utgör ett konstant hot mot krigsutbrott eftersom upprustning och expansionen av dessa i slutändan gör freden dyrare än kriget. Kant skriver: ”Den stående armén blir därigenom orsak till angreppskrig, som ett sätt att bli av med denna tunga börda”. Det är också ett brott mot folkrätten att staten begagnar sig av människor som en del i ett krigsmaskineri.
En annan av punkterna riktar in sig på att överträdelser i krig som skapar osämja för all framtid mellan parterna måste undvikas. Sådana överträdelser (Kant exemplifierar bl.a. med ”våld mot den som redan kapitulerat”) gör ett ömsesidigt förtroende i fredstid omöjligt och kan i värsta fall urarta till ett utrotningskrig. Här pläderar Kant för de konventioner som finns instiftade och går tillbaka på Hugo Grotius bok Om krigets och fredens rätt (De jure belli ac pacis, 1625).
I en annan punkt inskärps vikten att staten har en republikansk författning. En sådan ger en garant att medborgaren ses som individ och inte en undersåte som kan brukas fritt för krigföring, vilket kan bli fallet under en enväldig härskare som inte behöver rättfärdiga ett krigsföretag.
För en framtid utan krig ska kunna komma till stånd krävs enligt Kant en federation mellan fria stater. Medan naturen har gett den starke rätten måste det upprättas band mellan stater som skapar allmänt intresse att bevara fred. Detta liknar Kant vid ett fredsförbund som till skillnad mot ett fredsfördrag syftar till att avstyra alla krig inte ett enda.
Kant vill dock inte avskaffa staters oberoende för att undvika despoti. Medlet till att få federationen funktionell ska vila på samförstånd då kulturella och religiösa skillnader minskar i en pågående upplysningsprocess. Det förenade kittet mellan stater är ekonomiska förbindelser, ”Handelns anda kan genom sin natur inte bestå tillsammans med kriget och kommer för eller senare bemäktiga sig alla folk”. Det är med penningen som maktmedel som staterna tvingas, inte av moraliska, men praktiska skäl underordna sig freden.
Kant ser det som tänkbart att alla stater i slutändan ansluter sig till en sådan federation. Likaså ser han idén om världsmedborgarskap som realistisk och nödvändig för att folkrätten ska upphöjas till universell.
Invändningar mot Kants fredstanke
Kants försök att på förnuftets grund instifta en väg till permanent fred kan inordnas i en idealistisk tradition i synen på krig och fred, enligt vilket det mönster som historien uppvisar i fråga om ständiga krig kan brytas genom att människan lär av historien.
Människan har förvisso lärt sig av historien såtillvida att stora krig följts av kraftsamlingar för att undvika sådana destruktiva händelser i framtiden. Till exempel efter de stora världskrigen, men med tiden har ansträngningarna trängts tillbaka av mer aktuella politiska och humanitära frågor.
Kanske har ändå förändringar skett i synen på krig. Alf W. Johansson belyser i artikeln ”Fredstanken i Europa” en mental svängning synen på krig i den moderna civilisationen där krigets kultur blir alltmer undanträngd då de ”moderna samhällena präglas av antivåldsideologier” och ”militären uppfattar sig i våra dagar mera som fredens övervakare än krigets förare”.
Även om idén av en "singleton" i modern tid lagts fram som en spekulativ framtidsprognos där exempelvis en världsfederation styr med implikationen att krig undviks har den eviga freden som den presenteras av Kant senare bedömts som orealistisk. Samhället och världspolitiken har snarare utvecklats mot ökad komplexitet, vilket motsäger en unipolär ordning av globalt omfång.
I stället för att upprätta federationer eller andra slags överstatliga organisationer har principen om maktbalans tillämpats med varierade utfall i fråga om bevarad fred och den har inte sällan lett till militär kapprustning.
Likaså idén om ekonomin som förenande i en globaliserad värld är långt ifrån otvetydig. Forskning har visat att ekonomiska förbindelser tvärtom även kan framleda konflikter. Och fastän krig kan anses som ekonomiskt förkastligt för krigförande parter är krig som vi lärt oss inte alltid grundlagt i det rationella.