Om Kants skrift ”Vad är upplysning?”

Som svar på frågan ”Vad är upplysning?” skriver Immanuel Kant: "För att nå upplysning behöver människan ledas in i en förståndigare praktik, främst då hon är alltför osjälvständig att nå dit på egen hand". Kant menar att individen resonerar som att det jag kunde gjort kan andra likaväl göra för mig. Kant har en ofta citerad definition av upplysningen som: "människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet".

Dessa ting gäller i hög mån kvinnorna som samtliga inryms i denna beskrivning, enligt Kant. Allt som allt är det bara ett fåtal som lyckas bli självständiga och kan röra sig fritt medelst sitt förstånd utan ”den eviga omyndighetens fotbojor”. Och ett av de främsta skälen till avskaffandet av denna omyndighet är för Kant att människans natur helt enkelt strävar åt detta håll.

Total förståndsmyndighet kan endast uppnås med frihet. Överallt i samhället finns emellertid sådant som inskränker på denna frihet. Kant kan godta en del av dessa, så länge det han kallar för det offentliga bruket av förnuftet tillåts vara fritt. Det privata bruket av förnuftet däremot kan ingå sträng begränsning utan att detta spelar någon större roll i sammanhanget. Därav kan man i viss mening kritiskt sammanfatta Kants läror på denna punkt som att de leder till fritt tänkande fast inte fritt handlande.

Kant menar emellertid att detta leder till det allmännas bästa, han vill se en demokratisk ordning med yttrandefrihet. Men det blir svårt att inte se en hierarkisk ordning här: friheten möjliggör förvisso protester, resonerande, men vad blir det av protesterna sedan? Får folket lika mycket frihet som Kant önskar? Av vad som vidare framgår i texten krävs det en frikostig och tolerant monark/ledare som låter invånarnas upplysning ha sin gång.

”Vad är upplysning?” återspeglar väl Kants politiska tänkande: han såg ett långsiktigt mål i mänsklighetens historia om förbättring genom högre förnuft som skulle leda till, med Svante Nordins ord, ”en högre civilisatorisk nivå”. Kant vill slutligen ha en världsstat som alla stater på jorden förenas i, men han delade samtidigt in människan i olika raser. Vidare gör Kant kvalitetsmässiga indelningar av dessa baserade på yttre kännetecken. Antropologin hos Kant borde vara mindre överensstämmande än hans politiska filosofi på denna punkt.

Kant betonar att all kunskap utgår från erfarenheten, men i hans bestämda uppfattningar om olika raser hos mänskligheten var hans kännedom bara sekundär då han inte gjorde några resor överhuvudtaget. Hans undersökningar är likaså baserade på vetenskaper som var populära i tiden, men knappast utgjorde någon objektiv sanning.

När det gäller relationen mellan vita och svarta hos Kant går det att misstänka att han i stället för analys snarare kom med en syntes som ledde till en rasindelning. Därmed såg han svarta som en annan ras a priori, för att referera till hans eget kunskapssystem. Den vita människan var närmast ”den ursprungliga människan” medan den svarta (och såväl ”gula” som ”röda”) hade nått en degenerering i högre utsträckning.

Att rangordna människors moraliska färdigheter efter hudfärg var något som hörde till tiden, men det överensstämmer illa med Kants upplysningsfilosofi i övrigt, inklusive hans morallära. Det kategoriska imperativet var tänkt att gälla universellt, och borde därför vara föga förenligt med idén att somliga bör ställas högre än andra. Det går att fråga sig om det människoideal och förväntan på människans kunskapsförmåga som Kant lade fram i ”Vad är upplysning?” alls innefattar de som enligt Kant tillhörde andra raser?

Det moraliska handlandet som moralläran hos Kant påbjuder blir i praktiken inte fullt ut gällande då kvinnorna anses hopplösa och de svarta degenererade. Hållningen kan tyckas motsägande då Kant i sin morallära menar att dess lagar bör utövas fullt ut samt objektivt, men det är också ett uttryck för den tid Kant verkade i där det var en självklarhet att inte tillerkänna alla samma människovärde.