Stoikerna

År 301 f.Kr. grundade Zenon (ca 336-264 f.Kr.) den stoiska filosofiska skolan. Zenon var lärjunge till kynikern Krates och det finns flera beröringspunkter mellan stoicismen och kynismen.

Namnet stoisk kom utav faktumet att Zenon brukade undervisade på torget i Aten invid kolonnaden Stoa poikile. De dokument som finns bevarade om Zenons läror är fragment och andrahandsuppgifter, men hans lära skulle dock gå i arv hos nya generationer antika filosofer av vilka Krysippos (ca 280-206 f.Kr.) är en tidig centralgestalt.

Vad som skiljer ut stoicismen är att dess radikala etik. Allt som inte inbegreps av det goda, dygden, ansågs likgiltigt (ordet adiaphora användes om likgiltiga ting), däribland världsliga ting samt relationer. Det handlar att leva enligt en etik där sådant som strävan efter till materiella tillgångar och starka lidelser ignoreras. I stället ska självbehärskning tillämpas.

Det är genom att kontrollera starka känslor (pathos) av avund, fruktan, vrede, åtrå och till och med medlidande som vi kan leva i harmoni, enligt stoicismen. Även medlidande för självet var oönskat och därför ansågs självmord som en fullt tillgripbar lösning för att bespara en själv och andra omtankens lidande.

Det ideal som de antika grekiska stoikerna föreskrev har i våra dagar levt vidare i ordet stoisk med betydelser som lugn och behärskad (stoikerna själva använde ordet ataraxia, sinnesro). Den som uppträder stoiskt behåller sin fattning vad som än händer.

Det finns också en likgiltighet över ens öde inkapslat i den stoiska hållningen. Detta har sin bakgrund i de antika stoikernas syn på universum som cykliskt där världen går under för att på nytt återuppstå, fast bara för att låta allting upprepa sig.

Grekiska filosofer del 6: Hellenismen

Källor

Nordin, Svante. (2003). Filosofins historia. Lund: Studentlitteratur.